Om vi glömmer oss själv.

Om vi glömmer oss själva, vilka är vi då?
Om vi glömmer djuren, glömmer vi också oss själva då?

Ja, jag får nog lov att säga att vi gör det. I och med att vi själva är djur och inget annat så glömmer vi oss själva och vår egen historia om vi glömmer de icke-mänskliga djuren. Vi själva levde för inte så länge sedan kring Riftdalen i Afrika och gick på alla fyra. Vad gör oss då olika de djur som går på alla fyra nu? Vad ger oss rätten att döda och äta dessa djurs kroppar, eller bära dessa djurs hudar?

Något som slår mig varenda dag är den sjukliga apati det är som visar sig på olika sätt runt om på vår planet. Apati för fattiga, apati för sjuka, apati för vilseledda, apati för de icke-mänskliga djuren.

Vid mångt mer än ett tillfälle har jag sett min lillebror äta enbart köttfärsen när det äts tacos i mina föräldrars hem; det skulle aldrig falla honom in att faktiskt ta grönsaker tillsammans med färsen, och absolut inte ta grönsaker istället för färsen. Varje gång jag bevittnar detta, eller liknande fall, sitter jag och funderar för mig själv på om han verkligen skulle insistera på att slippa äta grönsakerna och enbart få äta köttfärsen när det bjuds på tacos om han verkligen visste vad historia som låg bakom färsen i hans tortillabröd. Och om jag skulle försöka visa honom eller mina föräldrar, eller nästan vem som helst för den delen, hur det ser ut på ett slakteri, eller under vilka förfärliga förhållanden djuren lever innan de sänds till sitt livs sista anhalt skulle de med all säkerhet bara vända bort huvudet och säga: "Usch, jag vill inte se. Det är så hemskt". Men sen skulle de utan betänkligheter fortsätta äta djurens lik.
Och jag tycker att det är denna "se ingen ondska-apatin" som färgar vårat samhälle i de allra flesta fall. Och om man tvingas se det onda och hemska så säger man bara "usch så hemskt. Så där ska det ju inte få gå till", men bryr sig faktiskt innerst inte. Det är en apati som får mig fysiskt illamående och gör ont ända in i själen.

Om vi glömmer folket i Syrien, Egypten och Turkiet (bara för att nämna några) som kämpar och dör för sina rättigheter; om vi glömmer djuren som dör i sin egen avföring varje dag, världen över; om vi glömmer katterna som blir gasade till döds i Göteborg bara för att de inte har en "ägare"; om vi glömmer de fattiga och utslagna som tigger sig till sitt dagliga bröd; om vi glömmer trebarnsmamman som varje dag sliter för att hålla ihop sin familj, sin ekonomi, sitt döda äktenskap och gömmer sin ångest i flaskan; om vi glömmer oss själva, vilka är vi då?

Min tro på att kärleken är den enda allsmäktiga kraften i vår värld blir stundvis rubbad och jag börjar tvivla. När jag ser och tänker på vad som händer ute i vår värld börjar jag tvivla; kommer kärleken verkligen att stå segrande ur denna kamp som utspelar sig framför oss? Ja, jag tror faktiskt att den kommer det. Även onda handlingar är handlingar av kärlek. Missriktad, förvriden och förvirrad kärlek; kärleken till pengar, kärleken till Gud, kärleken till sitt land, kärleken till sin nästa; all denna kärlek kan riktas fel och i ett fingerknäpp bli till hat och ondska. Vi måste lära oss att rikta vår kärlek till det som är gott och sant. Rikta den till att hjälpa och älska andra, hjälpa och älska oss själva, hjälpa och älska djuren.

Kom ihåg, hat och ondska är missriktad kärlek. Kom ihåg hur du riktar din kärlek.