Jag fick för några dagar sedan en kommentar på mitt inlägg om kalvkött där jag jämför inciminatörer med våldtäktsmän. Det var min broders fru som skrev kommentaren. Tydligen var hon bl.a arg för just den jämförelsen då hennes pappa har sysslat med just det och att hennes föräldrar livnärt sig på att förslava djur och profitera på deras mjölk. Jag står helt fast vid att inciminatörer som jobbar inom den djurutnyttjande industrin är våldtäktsmän. Enligt mig går det inte att se det på ett annat sätt och jag tycker att det är väldigt konstigt att gemene man anser fallet som annorlunda. Jag kommer inte sluta skriva om och kommer aldrig att sluta arbeta mot orättvisorna som sker mot djur varje dag, bara för att folk skriver arga kommentarer!
Hon skrev även och kallade mig för djurplågare. Denna anklagelsen grundas på den otroligt lösa uppfattningen hon fick när hon besökte mig för att gratulera mig till min son. Vid den tidpunkten hade jag 8 katter boende hemma i en lägenhet som var omkring 50kvm stor, och detta ansåg hon vara djurplågeri. Jag håller helt med om att det är en alldeles för liten yta att ha så många katter på. Men jag tror inte man kan anse det vara djurplågeri när man vet anledningen till att jag hade så många katter. Denna anledning var att jag och min dåvarande flickvän hade räddat 5 katter från att bli avlivade. De 5 katterna som vi räddat har vi sedan länge omplacerat. Vi har även omplacerat en av de tre katterna vi hade innan, så nu har jag bara två katter kvar.
Hon klagade även över att det saknas källhänvisningar till all information jag ger er, detta kommer inom en snar framtid. Det har hela tiden varit meningen att jag ska ha med källhänvisningar, men det har bara inte blivit av att jag skrivit med det. Men som sagt, det kommer inom en snar framtid. Troligtvis innan måndag.
Ett meddelande till kommentarsförfattaren: Mari, läs lite och titta lite djupare, istället för att bara se på ytan, nästa gång du bestämmer dig för att lämna en kommentar av det där slaget här, eller nästa gång du kallar mig för djurplågare. Och jag har för det första aldrig ens hört talas om berikad tofu, och det är absolut inget jag måste äta för att överleva. Man lever ett väldigt gott liv på enbart grönsaker, baljväxter, nötter, spannmålsprodukter och rotfrukter; ett mycket bättre och hälsosammare liv än om man envisar sig med att trycka i sig sina syskondjurs lik som täpper till blodkärlen, e-coli, salmonella och ger en tjocktarmscancer. För det andra så släpper tillverkningen ut mycket mindre växthusgaser än köttindustrin släpper ut. Köttindustrin släpper ut 40% mer växthusgaser än all världens transport släpper ut!
Som sagt, Mari, läs på lite innan du sätter dig ned och skriver sådana kommentarer.
Kärlek och respekt till alla!
lördag 23 juli 2011
tisdag 5 juli 2011
Insticks-inlägg om djurvänlig festival.
Hej alla!
Måste bara sticka in detta lilla inlägg innan jag skriver fortsättningen på kalvköttsinlägget och informera om att snart drar 2011 års Öland Roots igång!
En av anledningarna till att jag nämner detta är att man på festivalen uteslutande säljer vegetarisk och vegansk mat, vilket är otroligt bra och vackert gjort av dem. Man skriver på hemsidan att anledningen bakom beslutet att enbart sälja vegetariskt och veganskt är för att man vill göra ett mindre fotavtryck på miljön; men vilken anledningen än är så är det helt underbart!
Och inte nog med att de valt att vara en mer djurvänlig festival, det kommer ju vara otroligt bra och vacker musik också. Bland artisterna som spelar hittar man: Stures dansorkester, Labyrint, Queen omega, Mark Wonder, Glesbygd´n, Alvaret, Herb-a-lize it sound, Junior Kelly, Million Stylez, All about dubstep, Curfew steppas, Joey Fever, Slag från hjärtat, och många, många fler feta artister.
Är otroligt glad att Öland Roots (sedan ett eller några år tillbaka) uteslutit köttet från sin meny i matstånden på festivalområdet och kört helt på I-tal foods.
För er som gillar reggae och älskar gemenskap, veganmat, öl, havet, Öland, fred och kärlek, köp biljett till årets festival nu. Det finns fortfarande kvar, men antagligen inte länge till, då festivalen de senaste fyra åren varit helt slutsåld!
Ha det fint alla, och hoppas att man träffar någon av er på Öland om en dryg vecka!
Djuren och folket först, kostymer och slips sist!
Måste bara sticka in detta lilla inlägg innan jag skriver fortsättningen på kalvköttsinlägget och informera om att snart drar 2011 års Öland Roots igång!
En av anledningarna till att jag nämner detta är att man på festivalen uteslutande säljer vegetarisk och vegansk mat, vilket är otroligt bra och vackert gjort av dem. Man skriver på hemsidan att anledningen bakom beslutet att enbart sälja vegetariskt och veganskt är för att man vill göra ett mindre fotavtryck på miljön; men vilken anledningen än är så är det helt underbart!
Och inte nog med att de valt att vara en mer djurvänlig festival, det kommer ju vara otroligt bra och vacker musik också. Bland artisterna som spelar hittar man: Stures dansorkester, Labyrint, Queen omega, Mark Wonder, Glesbygd´n, Alvaret, Herb-a-lize it sound, Junior Kelly, Million Stylez, All about dubstep, Curfew steppas, Joey Fever, Slag från hjärtat, och många, många fler feta artister.
Är otroligt glad att Öland Roots (sedan ett eller några år tillbaka) uteslutit köttet från sin meny i matstånden på festivalområdet och kört helt på I-tal foods.
För er som gillar reggae och älskar gemenskap, veganmat, öl, havet, Öland, fred och kärlek, köp biljett till årets festival nu. Det finns fortfarande kvar, men antagligen inte länge till, då festivalen de senaste fyra åren varit helt slutsåld!
Ha det fint alla, och hoppas att man träffar någon av er på Öland om en dryg vecka!
Djuren och folket först, kostymer och slips sist!
fredag 1 juli 2011
Kalvkött - Det verkliga priset.
Kalvkött förknippas ofta med lite "finare" resturanger och butikskedjor, och den som vill köpa en bit mört, ljust kalvkött får vara redo att betala stora pengar för det. Men de som betalar det allra högsta priset är självklart kalvarna.
Kalvarna som blir till "delikat", mört och ljust kött på någon högbeställd persons tallrik kommer allt som oftast från mjölkkor, alltså kor inom mjölkindustrin. Kor inom mjölkindustrin, precis som alla andra djur, måste kalva för att producera mjölk, eftersom mjölken som kommer ju faktiskt inte är till för människor att dricka, utan för kalven. För att kor ständigt ska producera mjölk som "bonden" ska kunna tjäna pengar på måste kon tvångsbefruktas, antingen genom artificiell incimination, eller genom att en tjur tas in för att befrukta henne. De kvigkalvar som den våldtagna kon föder tas ganska snart från sin mamma för att födas upp i en annan anläggning, för att sedan få tillbringa sitt liv som mjölkko, och även hon bli tvångsbefruktad och mjölkad flera gånger om dagen, precis som sin mor (mer om mjölkkor kommer i ett annat inlägg). De tjurkalvar som föds går däremot ett annat öde till mötes (jag menar absolut inte att förringa den hemska situation som kvigkalvar tvingas in i); vissa av dem går direkt till utfodringsanläggningar där de matas med alldeles för mycket (och fel) mat, som kan innehålla både tillväxthormon och antibiotika, för att sedan, när de nåt önskad storlek och vikt, skickas till slakteriet; vissa andra kalvar däremot går ett öde av ribbgolv och ständig anemi till mötes; slaktkalvarnas öde.
De kalvar som inte åker vidare till utfodringsläggningar blir skickade till andra ställen, där de ska nå en så hög vikt så snabbt som möjligt, med minsta möjliga tillgång till motion och minsta möjliga järnintag.
Man ger kalven så lite järn som möjligt för att något snille har kommit underfund med att det är "fint" med kött som är ljust och kommer från kalvar som inte bildat så mycket muskler, så att köttet är så mört som bara möjligt.
Kalven som normalt sett hade fått i sig järn genom att äta gräs och annat foder som nötdjur vanligtvis äter tvingas till ett liv där kosten är mycket noga uträknad för att bara ge så lite järn som behövs för att kalven ska överleva tills den nått den önskade vikten (om ens det). Detta tar sig olika former av uttryck, både i att det finns ett specialdesignat kalvfoder för kalvar som ska gå till slakt innan vuxen ålder, men även i hur kalven lever.
Eftersom motion ofta är strängligen förbjudet för kalvarna så lever de i bås som bara är lite större än deras egen kropp. Men eftersom de inte ska kunna få i sig järn utöver det de får i sig från sin specialkost så är båsen gjorda av trä; det är rekommenderat att inget som kalven kan komma att slicka på får vara gjort av järn, då det kan få köttet att få mer röd färg än vad som anses önskvärt och blir därmed mindre dyrsålt. Det finns även en anledning till att båsen inte "bör" vara mycket större än kalven själv, eftersom att kalven kan, om den hade haft frihet till att göra så, slicka på de ribborna i båset som den urinerat på, för att få i sig järnet som går ut ur urinen. I anläggningar där kalven tillåts att kunna vända sig om så kan detta vara en direkt hälsorisk för kalven, då den i sina försök att slicka i sig det lilla järn som finns i urinen lätt kan få i sig sin egen avföring, vilket kan göra den väldigt sjuk. Kort sagt, allt järn kalven skulle kunna slicka i sig går bort.
Båsens golv är, likt golvet hos burhöns och illrar, är gjort så att djurets avföring och urin lätt ska kunna spolas bort. Men istället för att använda sig av nät, vilket är fallet för höns och illrar, använder man sig av ribbor liknande de som fungerar som båsets väggar. Detta är otroligt obekvämt för kalven att stå på, och det gör ont att både stå upp och ligga ned. Båsets lilla storlek gör det även omöjligt för kalven att ligga naturligt. Ribborna som utgör golvet gör att kalven kan få svåra problem med både klövar och knän, och liknar i mångt och mycket (förutom avståndet mellan ribborna) de ribbor man lägger ut när en väg går igenom en kohage.
Jag inser nu att detta inlägget kommer bli mycket långt, så jag gör en dags paus här och fortsätter i ett nytt inlägg imorgon, så man hinner läsa och smälta all text.
Kalvarna som blir till "delikat", mört och ljust kött på någon högbeställd persons tallrik kommer allt som oftast från mjölkkor, alltså kor inom mjölkindustrin. Kor inom mjölkindustrin, precis som alla andra djur, måste kalva för att producera mjölk, eftersom mjölken som kommer ju faktiskt inte är till för människor att dricka, utan för kalven. För att kor ständigt ska producera mjölk som "bonden" ska kunna tjäna pengar på måste kon tvångsbefruktas, antingen genom artificiell incimination, eller genom att en tjur tas in för att befrukta henne. De kvigkalvar som den våldtagna kon föder tas ganska snart från sin mamma för att födas upp i en annan anläggning, för att sedan få tillbringa sitt liv som mjölkko, och även hon bli tvångsbefruktad och mjölkad flera gånger om dagen, precis som sin mor (mer om mjölkkor kommer i ett annat inlägg). De tjurkalvar som föds går däremot ett annat öde till mötes (jag menar absolut inte att förringa den hemska situation som kvigkalvar tvingas in i); vissa av dem går direkt till utfodringsanläggningar där de matas med alldeles för mycket (och fel) mat, som kan innehålla både tillväxthormon och antibiotika, för att sedan, när de nåt önskad storlek och vikt, skickas till slakteriet; vissa andra kalvar däremot går ett öde av ribbgolv och ständig anemi till mötes; slaktkalvarnas öde.
De kalvar som inte åker vidare till utfodringsläggningar blir skickade till andra ställen, där de ska nå en så hög vikt så snabbt som möjligt, med minsta möjliga tillgång till motion och minsta möjliga järnintag.
Man ger kalven så lite järn som möjligt för att något snille har kommit underfund med att det är "fint" med kött som är ljust och kommer från kalvar som inte bildat så mycket muskler, så att köttet är så mört som bara möjligt.
Kalven som normalt sett hade fått i sig järn genom att äta gräs och annat foder som nötdjur vanligtvis äter tvingas till ett liv där kosten är mycket noga uträknad för att bara ge så lite järn som behövs för att kalven ska överleva tills den nått den önskade vikten (om ens det). Detta tar sig olika former av uttryck, både i att det finns ett specialdesignat kalvfoder för kalvar som ska gå till slakt innan vuxen ålder, men även i hur kalven lever.
Eftersom motion ofta är strängligen förbjudet för kalvarna så lever de i bås som bara är lite större än deras egen kropp. Men eftersom de inte ska kunna få i sig järn utöver det de får i sig från sin specialkost så är båsen gjorda av trä; det är rekommenderat att inget som kalven kan komma att slicka på får vara gjort av järn, då det kan få köttet att få mer röd färg än vad som anses önskvärt och blir därmed mindre dyrsålt. Det finns även en anledning till att båsen inte "bör" vara mycket större än kalven själv, eftersom att kalven kan, om den hade haft frihet till att göra så, slicka på de ribborna i båset som den urinerat på, för att få i sig järnet som går ut ur urinen. I anläggningar där kalven tillåts att kunna vända sig om så kan detta vara en direkt hälsorisk för kalven, då den i sina försök att slicka i sig det lilla järn som finns i urinen lätt kan få i sig sin egen avföring, vilket kan göra den väldigt sjuk. Kort sagt, allt järn kalven skulle kunna slicka i sig går bort.
Båsens golv är, likt golvet hos burhöns och illrar, är gjort så att djurets avföring och urin lätt ska kunna spolas bort. Men istället för att använda sig av nät, vilket är fallet för höns och illrar, använder man sig av ribbor liknande de som fungerar som båsets väggar. Detta är otroligt obekvämt för kalven att stå på, och det gör ont att både stå upp och ligga ned. Båsets lilla storlek gör det även omöjligt för kalven att ligga naturligt. Ribborna som utgör golvet gör att kalven kan få svåra problem med både klövar och knän, och liknar i mångt och mycket (förutom avståndet mellan ribborna) de ribbor man lägger ut när en väg går igenom en kohage.
Jag inser nu att detta inlägget kommer bli mycket långt, så jag gör en dags paus här och fortsätter i ett nytt inlägg imorgon, så man hinner läsa och smälta all text.
onsdag 29 juni 2011
Kloning av djur - nej, jag skojar inte.
EU kommer snart att besluta om huruvida den europeiska djurutnyttjande industrin ska få börja klona djur för att sedan sälja deras kroppar i form och kotletter, rökt skinka eller kalkonbröst.
Idén att klona djur är lika absurd som den låter. Det är inte bara ineffektivt, då det är hög dödlighet p.g.a svåra graviditeter bland djur som klonas; det är även ett stort slöseri med pengar (som skulle kunna gå till mer behövande), då det är dyrt att forska på hur man på bästa sätt ska kunna klona ett djur.
För mig är idén om att klona djur bortom mitt tankesätt; det är så otroligt främmande. Varför göra detta?
Det är bara för att kanske inom några år kunna utnyttja djuren på ett ännu effektivare och mer smärtsamt sätt, bara för att folk tror att de inte klarar sig utan att äta skinka till jul, eller äta köttbullar till sitt potatismos.
Det är även ett sätt för de djurutnyttjande industrierna att ytterligare distansera folk från att djuren faktiskt är levande, kännande individer som lider i sin fångenskap. Det är ett sätt för dem att få oss att gå ännu ett steg längre mot Descartes´ syn på djur; så att folk, som Descartes ska tycka att djur är maskiner som vi mänskliga djur ska få styra och ställa hur vi vill med, och att det "därför är berättigat av oss att kräva stek till middagen eller skinka till djur". (Mer om Descartes längst ner på sidan).
Meningen med denna bloggen är inte bara att försöka sprida kunskap om djurens lidande till (förhoppningsvis) massorna, utan även för att visa på vad man kan göra för att försöka sätta käppar i hjulen på den djurutnyttjande industrin; så vi förhoppningsvis får se en avveckling av densamme.
Därför råder jag er, med tanke på ämnet i inlägget, att gå in på Eurogroup for animals´ sida där man kan skriva på en lista mot att kloning av djur för livsmedelsindustrin införs i EU.
Eurogroup for animals är Djurens rätt´s samarbetsorganisation som för djurens talan nere i Europa. Genom att gå in på deras kampanjsida kan du vara med och göra skillnad för djuren. Skriv upp ditt namn på listan, det tar inte lång tid och verkar inte som mycket, men tillsammans är vi starka och kan göra skillnad för djuren.
Som sagt, ingen kan göra allt, men alla kan göra något.
René Descartes var en fransk filosof som levde 1596-1650, och är känd för att ha myntat uttrycket och tanken "Corgito, ergo sum" ("jag tänker, alltså finns jag").
Han är även känd för att ha liknat djur vid automatiska maskiner som står till människans förfogande. Han menade att djur inte tänker, och därför inte kan, eller ska/borde, tillskansas de rättigheter som vi mänskliga djur har. För mer information om René Descartes klicka på länken.
Idén att klona djur är lika absurd som den låter. Det är inte bara ineffektivt, då det är hög dödlighet p.g.a svåra graviditeter bland djur som klonas; det är även ett stort slöseri med pengar (som skulle kunna gå till mer behövande), då det är dyrt att forska på hur man på bästa sätt ska kunna klona ett djur.
För mig är idén om att klona djur bortom mitt tankesätt; det är så otroligt främmande. Varför göra detta?
Det är bara för att kanske inom några år kunna utnyttja djuren på ett ännu effektivare och mer smärtsamt sätt, bara för att folk tror att de inte klarar sig utan att äta skinka till jul, eller äta köttbullar till sitt potatismos.
Det är även ett sätt för de djurutnyttjande industrierna att ytterligare distansera folk från att djuren faktiskt är levande, kännande individer som lider i sin fångenskap. Det är ett sätt för dem att få oss att gå ännu ett steg längre mot Descartes´ syn på djur; så att folk, som Descartes ska tycka att djur är maskiner som vi mänskliga djur ska få styra och ställa hur vi vill med, och att det "därför är berättigat av oss att kräva stek till middagen eller skinka till djur". (Mer om Descartes längst ner på sidan).
Meningen med denna bloggen är inte bara att försöka sprida kunskap om djurens lidande till (förhoppningsvis) massorna, utan även för att visa på vad man kan göra för att försöka sätta käppar i hjulen på den djurutnyttjande industrin; så vi förhoppningsvis får se en avveckling av densamme.
Därför råder jag er, med tanke på ämnet i inlägget, att gå in på Eurogroup for animals´ sida där man kan skriva på en lista mot att kloning av djur för livsmedelsindustrin införs i EU.
Eurogroup for animals är Djurens rätt´s samarbetsorganisation som för djurens talan nere i Europa. Genom att gå in på deras kampanjsida kan du vara med och göra skillnad för djuren. Skriv upp ditt namn på listan, det tar inte lång tid och verkar inte som mycket, men tillsammans är vi starka och kan göra skillnad för djuren.
Som sagt, ingen kan göra allt, men alla kan göra något.
René Descartes var en fransk filosof som levde 1596-1650, och är känd för att ha myntat uttrycket och tanken "Corgito, ergo sum" ("jag tänker, alltså finns jag").
Han är även känd för att ha liknat djur vid automatiska maskiner som står till människans förfogande. Han menade att djur inte tänker, och därför inte kan, eller ska/borde, tillskansas de rättigheter som vi mänskliga djur har. För mer information om René Descartes klicka på länken.
fredag 24 juni 2011
Vegansk surdegsblogg.
Jag fick en förfrågan via en kommentar om ifall jag inte kunde ge lite tips på bra vegomat till barn, men då jag inte är särskilt bra på att laga mat enligt recept så kan jag inte riktigt rekommendera några särskilda recept till barnmat. Jag lagar allt som oftast mat genom att gå lite på känn, och lagar ingen särskild mat till Miliam, utan han äter samma mat som jag äter.
Men det jag däremot kan göra är att lägga upp recept för något som ligger mig väldigt varmt om hjärtat; nämligen bröd. Jag älskar att baka bröd, i alla dess former, och köper i princip aldrig bröd i affären, utan bakar allt mitt bröd själv. Och en sorts brödbak har fångat mitt intresse det senaste halvåret, och det är surdegsbröd. Det är alldeles fantastiskt gott, får längre hållbarhet än vanligt bröd, smular mindre, har lägre GI-värde än vanligt bröd, och kroppen tar lättare till sig näringen i ett surdegsbröd än ett vanligt bröd. Anledningen till det är att allt spannmål innehåller något som heter Fytinsyra, som blockerar en del av vissa mineraler som finns i brödet (mestadels järn, kalcium och magnesium). Men när man bakar bröd på surdeg så förbrukas i princip 100% av fytinsyran under jäsningen (vanlig "dubbeljäsning" med jäst förbrukar omkring 70-80% av fytinsyran), vilket gör att kroppen lättare tar upp dessa mineraler.
Det var nu ett tag sedan jag läste näringslära, så någon som är mer insatt får rätta mig om jag har fel, men jag tror bestämt att det var så.
Alltså, från idag kommer det finnas en vegansk surdegsblogg med adressen: vegansktsurdegsbrod.blogspot.com.
Hoppas många kommer hitta dit och finna mycket glädje av den.
Ha det fint alla!
Men det jag däremot kan göra är att lägga upp recept för något som ligger mig väldigt varmt om hjärtat; nämligen bröd. Jag älskar att baka bröd, i alla dess former, och köper i princip aldrig bröd i affären, utan bakar allt mitt bröd själv. Och en sorts brödbak har fångat mitt intresse det senaste halvåret, och det är surdegsbröd. Det är alldeles fantastiskt gott, får längre hållbarhet än vanligt bröd, smular mindre, har lägre GI-värde än vanligt bröd, och kroppen tar lättare till sig näringen i ett surdegsbröd än ett vanligt bröd. Anledningen till det är att allt spannmål innehåller något som heter Fytinsyra, som blockerar en del av vissa mineraler som finns i brödet (mestadels järn, kalcium och magnesium). Men när man bakar bröd på surdeg så förbrukas i princip 100% av fytinsyran under jäsningen (vanlig "dubbeljäsning" med jäst förbrukar omkring 70-80% av fytinsyran), vilket gör att kroppen lättare tar upp dessa mineraler.
Det var nu ett tag sedan jag läste näringslära, så någon som är mer insatt får rätta mig om jag har fel, men jag tror bestämt att det var så.
Alltså, från idag kommer det finnas en vegansk surdegsblogg med adressen: vegansktsurdegsbrod.blogspot.com.
Hoppas många kommer hitta dit och finna mycket glädje av den.
Ha det fint alla!
torsdag 23 juni 2011
Djurens liv är ingen detalj.
Varje år i Sverige dödas ca 1 200 000 minkar och ca 1000 chinchillor för deras päls, antingen för att bli hela kappor eller för att bli detaljer på jackor, handskar, osv.
Eftersom det är minkfarmningen som är mest omfattande i Sverige tänkte jag skriva lite om den istället för att skriva om både den och chinchillafarmningen (jag menar inte att på något förringa chinchillornas liv, minkfarmningen kommer jag ta upp i ett annat inlägg).
"Djur ska hållas och skötas i en god djurmiljö och på ett sådant sätt att det främjar deras hälsa och ger dem möjlighet att bete sig naturligt.." - Djurskyddslagen (1988:538) § 4
Minkar har hållits i fångenskap i Sverige sedan början av 1900-talet för att sveriges societet skulle kunna klä sig i det senaste modet (och för att kunna exportera det senaste modet till andra länders societet).
Under den korta tid de får tillbringa i detta jordeliv lever de i total misär (minkar på svenska farmer föds i maj och dödas i november-december; fria minkar lever i ca 11 år).
Minkarna lever i stålnätsburar om 30*90*45cm (bredd, djup, höjd). De får mat en till två gånger om dagen, och maten består mestadels av gröt gjord på spannmål och biprodukter från kött- och fiskeindustrin. Maten får minkarna genom att den läggs på taket av deras bur, så dom får stå och slicka i sig maten.
Skötseln av minkarna på de svenska farmerna är allt annat än bra, som Sverige (dvs de som valde att titta, istället för att hålla för ögonen och öronen) fick se när Djurrättsalliansen förra året släppte en video där de filmat hur Sverige, som ju faktiskt har "världens bästa djurskyddslag", behandlar sina minkar. I burarna kunde döda och skadade minkar filmas. Minkar skadas genom att de, likt höns, attackerar varandra pga stressen det innebär att dygnet runt vara instängd och leva i den misär de faktiskt lever i.
Minkvalparna föds, som sagt, i maj och dödas i november-december. Innan en avelsmink ska få valpar hålls minken ensam i en bur, året om; förutom på vintern då hon ska befruktas. När valparna sedan föds på våren hålls de i en bur tillsammans med mamman tills de blivit åtta veckor gamla. Pga den stressiga miljön och att minkarna inte får något utlopp för sina naturliga beteenden är det inte ovanligt att valparna attackerar varandra, bitar av varandra öronen eller t.o.m dödar varandra (även fall av kannibalism kan observeras!). Efter att de slitits från sin mamma vid åtta veckors ålder placeras de i burar två och två, oftast en hane och en hona.
Bristen på att få utlopp för sina naturliga beteenden gör även att de flesta (ca 85%, enligt en undersökning gjord av SLU) ett stereotypt beteende. Ett stereotypt beteende är en upprepad rörelse utan egentligt syfte.
Hos minkarna kan det visa sig genom att dom springer fram och tillbaka i buren, vaggar med huvudet, gnager på buren, cirkulerar med huvudet, osv. Ett stereotypt beteende uppkommer när ett djur som är starkt motiverat att utföra sitt naturliga beteende, men nekas detta.
Många av de minkar som inte utvecklar detta beteende blir istället helt apatiska och bara sitter stilla i sin bur. Denna apati kan vara ärftlig och kommer ifrån att minkarna har blivit totalt psykiskt nedbrutna av den miljö de tvingas att vistas i.
Likt burhöns hålls minkarna i nätburar av stål, även golvet är gjort av nät. Att även golvet är gjort av detta nät är för att avföringen från minkarna ska ramla ner på marken, istället för i buren, för att på så sätt slippa dyra kostnader för tömning av burarna och undvika rymningsförsök vid rengöringen. Men i många burar ramlar inte all avföring ner på marken, utan samlas istället i buren, vilket leder till att deras redan lilla boendeyta reduceras ännu mer, då minkarna ogärna går i sin egen avföring. Vissa burar är så fyllda med avföring att minkarna ändå tvingas gå i den (t.ex. för att gå och dricka vatten), vilket kan leda till svåra frätskador på tassarna. Och inte helt olikt burhöns kan denna vistelse i, eller väldigt nära, mycket avföring leda till skador på lungor, ögon och hals (pga att de ständigt andas in de gaser som bildas när från avföringen, såväl direkt som när den börjar brytas ned).
Efter att de levt sina tillgivna sex månader i sina ståltrådsburar slängs de i en låda där de blir ihjälgasade med hjälp av koldioxid. Att bli avlivad med koldioxid är smärtsamt, skapar stark ångest och kvävningskänslor.
Innan dödar kommer i form av en roterande trumma som fylls med koldioxid dör ca 20% av minkarna till följd av svält, skador eller kraftig nedkylning.
Minkfarmning klassas som miljöfarlig verksamhet, och tillstånd krävs enligt miljöbalken för att få driva en minkfarm. Miljöpåverkan från en enda minkfarm med 4000 avelshonor motsvarar påverkan som görs av ett normalstort pappersbruk eller en färgfabrik!
Minkar som dör i burarna ska direkt avlägsnas från de andra minkarna för att minska smittspridning och för att förhindra att attrahera vilda djur, men trots detta fann Djurrättsalliansen döda minkar som lagts nedanför, eller ovanpå, burarna; minkar som slängts i skogen, i träd; minkar som slängts vartsomhelst, runtomkring och på området.
När jag kollar på Djurrättsalliansen´s film och ser alla dessa "skugghus", som de kallas, kan jag inte tänka på annat än bilder jag sett av Treblinka, Buchenwald, Auschwitz-Birkenau eller Dachau.
Minkfarmningen måste stoppas nu. Vi kan verkligen inte vänta. Minkarna kan inte vänta. Just nu när du läser dessa rader lever hundratusentals minkar i total misär. De har precis slitits från sin mamma och lever två och två på en yta som inte motsvarar mer än ett uppslagen morgontidning, medans deras mödrar sitter ensamna i burar som är ännu mindre. Se till att Du är med i kampen mot att minkfarmerna stängs.
Gå in på hemsidan Sveket mot minkarna och se filmen, skänk en slant till Djurrättsalliansen, skicka ett förskrivet e-mail till sveriges rikstadspartier, eller läs mer om vad just Du kan göra för att hjälpa minkarna.
Du kan även gå in på Djurens rätt´s hemsida och läsa mer om minkarnas vidriga levnadssituation och läsa mer om vad Du kan göra för dessa stackars djur.
Kom ihåg: Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Var med och se till att burarna töms.
Minkarnas liv är ingen detalj!
Eftersom det är minkfarmningen som är mest omfattande i Sverige tänkte jag skriva lite om den istället för att skriva om både den och chinchillafarmningen (jag menar inte att på något förringa chinchillornas liv, minkfarmningen kommer jag ta upp i ett annat inlägg).
"Djur ska hållas och skötas i en god djurmiljö och på ett sådant sätt att det främjar deras hälsa och ger dem möjlighet att bete sig naturligt.." - Djurskyddslagen (1988:538) § 4
Minkar har hållits i fångenskap i Sverige sedan början av 1900-talet för att sveriges societet skulle kunna klä sig i det senaste modet (och för att kunna exportera det senaste modet till andra länders societet).
Under den korta tid de får tillbringa i detta jordeliv lever de i total misär (minkar på svenska farmer föds i maj och dödas i november-december; fria minkar lever i ca 11 år).
Minkarna lever i stålnätsburar om 30*90*45cm (bredd, djup, höjd). De får mat en till två gånger om dagen, och maten består mestadels av gröt gjord på spannmål och biprodukter från kött- och fiskeindustrin. Maten får minkarna genom att den läggs på taket av deras bur, så dom får stå och slicka i sig maten.
Skötseln av minkarna på de svenska farmerna är allt annat än bra, som Sverige (dvs de som valde att titta, istället för att hålla för ögonen och öronen) fick se när Djurrättsalliansen förra året släppte en video där de filmat hur Sverige, som ju faktiskt har "världens bästa djurskyddslag", behandlar sina minkar. I burarna kunde döda och skadade minkar filmas. Minkar skadas genom att de, likt höns, attackerar varandra pga stressen det innebär att dygnet runt vara instängd och leva i den misär de faktiskt lever i.
Minkvalparna föds, som sagt, i maj och dödas i november-december. Innan en avelsmink ska få valpar hålls minken ensam i en bur, året om; förutom på vintern då hon ska befruktas. När valparna sedan föds på våren hålls de i en bur tillsammans med mamman tills de blivit åtta veckor gamla. Pga den stressiga miljön och att minkarna inte får något utlopp för sina naturliga beteenden är det inte ovanligt att valparna attackerar varandra, bitar av varandra öronen eller t.o.m dödar varandra (även fall av kannibalism kan observeras!). Efter att de slitits från sin mamma vid åtta veckors ålder placeras de i burar två och två, oftast en hane och en hona.
Bristen på att få utlopp för sina naturliga beteenden gör även att de flesta (ca 85%, enligt en undersökning gjord av SLU) ett stereotypt beteende. Ett stereotypt beteende är en upprepad rörelse utan egentligt syfte.
Hos minkarna kan det visa sig genom att dom springer fram och tillbaka i buren, vaggar med huvudet, gnager på buren, cirkulerar med huvudet, osv. Ett stereotypt beteende uppkommer när ett djur som är starkt motiverat att utföra sitt naturliga beteende, men nekas detta.
Många av de minkar som inte utvecklar detta beteende blir istället helt apatiska och bara sitter stilla i sin bur. Denna apati kan vara ärftlig och kommer ifrån att minkarna har blivit totalt psykiskt nedbrutna av den miljö de tvingas att vistas i.
Likt burhöns hålls minkarna i nätburar av stål, även golvet är gjort av nät. Att även golvet är gjort av detta nät är för att avföringen från minkarna ska ramla ner på marken, istället för i buren, för att på så sätt slippa dyra kostnader för tömning av burarna och undvika rymningsförsök vid rengöringen. Men i många burar ramlar inte all avföring ner på marken, utan samlas istället i buren, vilket leder till att deras redan lilla boendeyta reduceras ännu mer, då minkarna ogärna går i sin egen avföring. Vissa burar är så fyllda med avföring att minkarna ändå tvingas gå i den (t.ex. för att gå och dricka vatten), vilket kan leda till svåra frätskador på tassarna. Och inte helt olikt burhöns kan denna vistelse i, eller väldigt nära, mycket avföring leda till skador på lungor, ögon och hals (pga att de ständigt andas in de gaser som bildas när från avföringen, såväl direkt som när den börjar brytas ned).
Efter att de levt sina tillgivna sex månader i sina ståltrådsburar slängs de i en låda där de blir ihjälgasade med hjälp av koldioxid. Att bli avlivad med koldioxid är smärtsamt, skapar stark ångest och kvävningskänslor.
Innan dödar kommer i form av en roterande trumma som fylls med koldioxid dör ca 20% av minkarna till följd av svält, skador eller kraftig nedkylning.
Minkfarmning klassas som miljöfarlig verksamhet, och tillstånd krävs enligt miljöbalken för att få driva en minkfarm. Miljöpåverkan från en enda minkfarm med 4000 avelshonor motsvarar påverkan som görs av ett normalstort pappersbruk eller en färgfabrik!
Minkar som dör i burarna ska direkt avlägsnas från de andra minkarna för att minska smittspridning och för att förhindra att attrahera vilda djur, men trots detta fann Djurrättsalliansen döda minkar som lagts nedanför, eller ovanpå, burarna; minkar som slängts i skogen, i träd; minkar som slängts vartsomhelst, runtomkring och på området.
När jag kollar på Djurrättsalliansen´s film och ser alla dessa "skugghus", som de kallas, kan jag inte tänka på annat än bilder jag sett av Treblinka, Buchenwald, Auschwitz-Birkenau eller Dachau.
Minkfarmningen måste stoppas nu. Vi kan verkligen inte vänta. Minkarna kan inte vänta. Just nu när du läser dessa rader lever hundratusentals minkar i total misär. De har precis slitits från sin mamma och lever två och två på en yta som inte motsvarar mer än ett uppslagen morgontidning, medans deras mödrar sitter ensamna i burar som är ännu mindre. Se till att Du är med i kampen mot att minkfarmerna stängs.
Gå in på hemsidan Sveket mot minkarna och se filmen, skänk en slant till Djurrättsalliansen, skicka ett förskrivet e-mail till sveriges rikstadspartier, eller läs mer om vad just Du kan göra för att hjälpa minkarna.
Du kan även gå in på Djurens rätt´s hemsida och läsa mer om minkarnas vidriga levnadssituation och läsa mer om vad Du kan göra för dessa stackars djur.
Kom ihåg: Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Var med och se till att burarna töms.
Minkarnas liv är ingen detalj!
torsdag 16 juni 2011
Djur har rättigheter.
Detta moraliska ställningstagande gäller för både icke-mänskliga och mänskliga djur. Precis som vi människor har rättigheten att bli behandlade med respekt för vår frihet, kroppsliga integritet och vår rättighet att slippa mentalt illamående p.g.a någon annans handlingar har de icke-mänskliga djuren samma rättigheter.
För att vi till fullo ska kunna stå för detta moraliska ställningstagande måste vi kämpa mot de djurutnyttjande industrierna, och även ställa oss emot det system som felar både mänskliga och icke-mänskliga djur dagligen; varje dag, året om: Nämligen kapitalismen.
Om vi inte avskaffar kapitalismen med anledning av jämslikhetsprincipen kan vi inte med full kraft närma oss ett samhälle fritt från förtryck av icke-mänskliga och mänskliga djur.
Sålänge det finns folk som tjänar pengar och får makt för att de utnyttjar andra individer och kränker andra individers rättigheter kan vi inte närma oss den garanti som behövs för att säkra att alla våras rättigheter respekteras; en garanti i form av ett helt igenom solidariskt, socialistiskt, samhälle.
Sålänge klassamhället fortsätter att existera kommer både mänskliga och icke-mänskliga djurs rättigheter fortsätta kränkas. Vi behöver inte bara kämpa för en revolution i hur människan behandlar, och kränker, djur; vi behöver en revolution i samhället i stort.
Vi kan inte stå och skandera att Djur har rättigheter, och borde släppas fria från de bojor som så länge fjättrat dem, utan att också erkänna - och skandera - att mänskliga djur har samma rättigheter.
De icke-mänskliga djurens frigörelse måste komma, likväl som de mänskliga djurens frigörelse måste komma.
Upp till kamp, för båd människa och djur
Sänk det system som vill ha oss i bur
Vägra skinn, och vägra läder
Djuren är våra syskon, inte kläder
Vägra "fler arbetstimmar" och "större profit"
Våra vägar leder någon annanstans, och aldrig dit
Sprid kärlekens budskap och låt det eka
Vi kan inte längre stå och trampande tveka
Vi måste slita kapitalismen itu
Och ropa från hustaken: Vi har fått nog nu!
För att vi till fullo ska kunna stå för detta moraliska ställningstagande måste vi kämpa mot de djurutnyttjande industrierna, och även ställa oss emot det system som felar både mänskliga och icke-mänskliga djur dagligen; varje dag, året om: Nämligen kapitalismen.
Om vi inte avskaffar kapitalismen med anledning av jämslikhetsprincipen kan vi inte med full kraft närma oss ett samhälle fritt från förtryck av icke-mänskliga och mänskliga djur.
Sålänge det finns folk som tjänar pengar och får makt för att de utnyttjar andra individer och kränker andra individers rättigheter kan vi inte närma oss den garanti som behövs för att säkra att alla våras rättigheter respekteras; en garanti i form av ett helt igenom solidariskt, socialistiskt, samhälle.
Sålänge klassamhället fortsätter att existera kommer både mänskliga och icke-mänskliga djurs rättigheter fortsätta kränkas. Vi behöver inte bara kämpa för en revolution i hur människan behandlar, och kränker, djur; vi behöver en revolution i samhället i stort.
Vi kan inte stå och skandera att Djur har rättigheter, och borde släppas fria från de bojor som så länge fjättrat dem, utan att också erkänna - och skandera - att mänskliga djur har samma rättigheter.
De icke-mänskliga djurens frigörelse måste komma, likväl som de mänskliga djurens frigörelse måste komma.
Upp till kamp, för båd människa och djur
Sänk det system som vill ha oss i bur
Vägra skinn, och vägra läder
Djuren är våra syskon, inte kläder
Vägra "fler arbetstimmar" och "större profit"
Våra vägar leder någon annanstans, och aldrig dit
Sprid kärlekens budskap och låt det eka
Vi kan inte längre stå och trampande tveka
Vi måste slita kapitalismen itu
Och ropa från hustaken: Vi har fått nog nu!
tisdag 14 juni 2011
LD50 (forts. på Försöksdjur - den vakna mardrömmen).
Bland dom allra grymmaste djurförsök som människor utsätter djur för är LD50-tester. LD50 står för: Leathal dosage 50% (dödlig dos i 50% av fallen), och går ut på att testa alla möjliga nya varor som "måste" testas innan de släpps ut på marknaden; allt från toalettrengöring och tvål till läkemedel och motorolja.
Det man gör helt enkelt när man utför dessa tester är att man antingen lägger substansen som ska testas på djurets öga (det är inte helt ovanligt att man syr fast ögonlocken, så djuret inte ska kunna blinka), lägger den på djurets hud eller ger det oralt. Och med "ger det oralt" menar jag inte att man lägger det lite snällt framför djuret och säger "kan du inte prova äta det där?". Man tar oftast en slang som man trycker ner i halsen på djuret och sprutar in substansen.
Ett exempel på hur ett LD50-test kan gå till: Amerikanska arméns institut för medicinsk forskning om infektionssjukdomar ville testa att förgifta råttor med T-2, för att se hur de reagerade. Enligt amerikas inrikesdepartement har detta gift "dessutom fördelen att utgöra ett effektivt terrorvapen. Det orsakar märkliga och fruktansvärda symptom". Symptomen kunde vara t.ex. kraftiga blödningar, blåsor och kräkningar.
Man gav råttorna substansen intramuskulärt, intravenöst och subkutant (dvs injiserades i muskelvävnaden, i venerna och under huden.) Man gav dem även substansen i bukhinnan, genom näsan och munnen och direkt på huden. Alla sju proven avsåg att fastställa LD50-värdet. Råttorna dog vanligtvis efter nio till arton timmar, men de som förgiftats genom skinnet behövde i genomsnitt sex dagar på sig att dö. Innan råttorna dog kunde de varken äta eller gå och deras hud och inälvor hade börjat ruttna; de var rastlösa och hade diarré.
Och vad kom man fram till? Att resultatet "helt överensstämde med tidigare publicerade försök med subakut och kronisk T-2-exponering"
Men så förträffligt, nu vet vi ännu mer att vi ska ge fan i att äta T-2. Ursäkta att jag låter brysk, men jag blir fruktansvärt upprörd när man gör så meningslösa tester på djur (eller gör tester på djur överhuvudtaget).
LD-50-testen är verkligen något som vi borde jobba oss så långt bort från som möjligt. Dessa tester dödar och skadar djur (både fysiskt och psykiskt) dagligen världen över. Och det är inte bara militären som utför dessa tester, man testar som sagt allt möjligt, som hushållsvaror, vitaminer (ja, vitaminer kan också döda. I tillräckligt stora mängder. Och det ser forskarna till att djuren får.), motorolja, färg, förtunningsmedel; listan kan göras hur lång som helst.
Och ett väldigt stort fel med LD-50-tester är att resultaten man får på råttor, kaniner, hundar, fåglar, etc, inte alltid är överförbara på människor. Årligen dör tusentals människor av t.ex. läkemedel som man kommit fram till är "säkra", just p.g.a att reaktionerna djuren får inte är samma reaktioner människor får av substansen.
Ett ämne som t.ex. är väldigt skadligt och i hög grad är dödligt för människor kan vara i princip helt ofarligt för t.ex. hundar eller kaniner.
Men även om resultaten av LD-50-testen alltid skulle vara överförbara på människor så rättfärdigar de fortfarande inte att man kränker en annan individs rättigheter. Det rättfärdigar inte att man plågar och dödar tusentals djur bara för att några hundra människor eventuellt kan ha fördel av det. Att kränka en individs rättigheter på detta vis (gäller alla former av djurförsök) kan aldrig rättfärdigas, då det som kränks är det enda som aldrig får kränkas; rätten till frihet, rätten kroppslig integritet. Jag vet att du som läser detta inte skulle tycka att det vore en bra idé att utsätta dina nära eller ditt husdjur för experiment i forskningens namn, och lika lite tycker jag att djur ska användas för detsamma.
Nu för tiden finns det andra sätt att testa produkter på, istället för att använda djur. Metoder som är mycket mindre kostsamma och mycker mer exakta. Endast omkring 60% av LD-50-testen räknas som "säkra" medans man kan få en säkerhet på 85% när man använder nya metoder som utesluter onödigt lidande. Ett exempel på nyare tester som kan utföras är att testa produkterna på mänskliga blodplättar.
Jag vet att inlägget kan verka rörigt, men jag tror att ni förstår kontentan av det. Just i detta nu lider tusentals djur i onödan på forskningsanstalter världen över. Det är inte okej. Och vi måste visa att det inte är okej genom att köpa t.ex. smink, eller andra skönhetsprodukter såsom ex. deodorant, som inte är djurtestade. Ett enkelt sätt att förvissa sig om att man inte använder kosmetika eller hygienprodukter från märken som utför djurförsök, eller använder olika djurdelar som ingredienser är att ta en titt på Djurens rätt´s lista över djurvänliga företag.
Om du vill ha mer information om djurförsök, eller hur du kan vara en del i kampen för ett djurvänligare samhälle kan du gå in på Forska utan djurförsök´s hemsida.
Djurförsök av alla dess slag måste få ett slut. Och jag menar inte om 50 år, jag menar nu.
För att återigen låta Tom Regan´s ord klinga: Jag vill inte se större burar, jag vill se tomma burar!
För den som vill veta mer om just ämnet T-2, klicka på länken som följer: http://en.wikipedia.org/wiki/T-2_mycotoxin
Det man gör helt enkelt när man utför dessa tester är att man antingen lägger substansen som ska testas på djurets öga (det är inte helt ovanligt att man syr fast ögonlocken, så djuret inte ska kunna blinka), lägger den på djurets hud eller ger det oralt. Och med "ger det oralt" menar jag inte att man lägger det lite snällt framför djuret och säger "kan du inte prova äta det där?". Man tar oftast en slang som man trycker ner i halsen på djuret och sprutar in substansen.
Ett exempel på hur ett LD50-test kan gå till: Amerikanska arméns institut för medicinsk forskning om infektionssjukdomar ville testa att förgifta råttor med T-2, för att se hur de reagerade. Enligt amerikas inrikesdepartement har detta gift "dessutom fördelen att utgöra ett effektivt terrorvapen. Det orsakar märkliga och fruktansvärda symptom". Symptomen kunde vara t.ex. kraftiga blödningar, blåsor och kräkningar.
Man gav råttorna substansen intramuskulärt, intravenöst och subkutant (dvs injiserades i muskelvävnaden, i venerna och under huden.) Man gav dem även substansen i bukhinnan, genom näsan och munnen och direkt på huden. Alla sju proven avsåg att fastställa LD50-värdet. Råttorna dog vanligtvis efter nio till arton timmar, men de som förgiftats genom skinnet behövde i genomsnitt sex dagar på sig att dö. Innan råttorna dog kunde de varken äta eller gå och deras hud och inälvor hade börjat ruttna; de var rastlösa och hade diarré.
Och vad kom man fram till? Att resultatet "helt överensstämde med tidigare publicerade försök med subakut och kronisk T-2-exponering"
Men så förträffligt, nu vet vi ännu mer att vi ska ge fan i att äta T-2. Ursäkta att jag låter brysk, men jag blir fruktansvärt upprörd när man gör så meningslösa tester på djur (eller gör tester på djur överhuvudtaget).
LD-50-testen är verkligen något som vi borde jobba oss så långt bort från som möjligt. Dessa tester dödar och skadar djur (både fysiskt och psykiskt) dagligen världen över. Och det är inte bara militären som utför dessa tester, man testar som sagt allt möjligt, som hushållsvaror, vitaminer (ja, vitaminer kan också döda. I tillräckligt stora mängder. Och det ser forskarna till att djuren får.), motorolja, färg, förtunningsmedel; listan kan göras hur lång som helst.
Och ett väldigt stort fel med LD-50-tester är att resultaten man får på råttor, kaniner, hundar, fåglar, etc, inte alltid är överförbara på människor. Årligen dör tusentals människor av t.ex. läkemedel som man kommit fram till är "säkra", just p.g.a att reaktionerna djuren får inte är samma reaktioner människor får av substansen.
Ett ämne som t.ex. är väldigt skadligt och i hög grad är dödligt för människor kan vara i princip helt ofarligt för t.ex. hundar eller kaniner.
Men även om resultaten av LD-50-testen alltid skulle vara överförbara på människor så rättfärdigar de fortfarande inte att man kränker en annan individs rättigheter. Det rättfärdigar inte att man plågar och dödar tusentals djur bara för att några hundra människor eventuellt kan ha fördel av det. Att kränka en individs rättigheter på detta vis (gäller alla former av djurförsök) kan aldrig rättfärdigas, då det som kränks är det enda som aldrig får kränkas; rätten till frihet, rätten kroppslig integritet. Jag vet att du som läser detta inte skulle tycka att det vore en bra idé att utsätta dina nära eller ditt husdjur för experiment i forskningens namn, och lika lite tycker jag att djur ska användas för detsamma.
Nu för tiden finns det andra sätt att testa produkter på, istället för att använda djur. Metoder som är mycket mindre kostsamma och mycker mer exakta. Endast omkring 60% av LD-50-testen räknas som "säkra" medans man kan få en säkerhet på 85% när man använder nya metoder som utesluter onödigt lidande. Ett exempel på nyare tester som kan utföras är att testa produkterna på mänskliga blodplättar.
Jag vet att inlägget kan verka rörigt, men jag tror att ni förstår kontentan av det. Just i detta nu lider tusentals djur i onödan på forskningsanstalter världen över. Det är inte okej. Och vi måste visa att det inte är okej genom att köpa t.ex. smink, eller andra skönhetsprodukter såsom ex. deodorant, som inte är djurtestade. Ett enkelt sätt att förvissa sig om att man inte använder kosmetika eller hygienprodukter från märken som utför djurförsök, eller använder olika djurdelar som ingredienser är att ta en titt på Djurens rätt´s lista över djurvänliga företag.
Om du vill ha mer information om djurförsök, eller hur du kan vara en del i kampen för ett djurvänligare samhälle kan du gå in på Forska utan djurförsök´s hemsida.
Djurförsök av alla dess slag måste få ett slut. Och jag menar inte om 50 år, jag menar nu.
För att återigen låta Tom Regan´s ord klinga: Jag vill inte se större burar, jag vill se tomma burar!
För den som vill veta mer om just ämnet T-2, klicka på länken som följer: http://en.wikipedia.org/wiki/T-2_mycotoxin
Försöksdjur - den vakna mardrömmen.
Jag vet att rubriken låter väldigt rå, men jag vet inte hur jag ska formulera mig på ett bättre sätt. För det som rubriken antyder är faktiskt helt sant.
Djurförsök har gjorts sedan mycket lång tid tillbaks, men utan särskilt många nämnvärda framsteg gjorts. Visst har vissa saker gjorts bättre för vissa människor, men till vilken kostnad?
Jag kommer i detta inlägget gå in lite på ett av dom tusentals djurförsök som gjorts utan att några nämnvärda framsteg gjorts.
Martin Reite på University of Colorado gjorde t.ex. deprevitionsförsök på chimpansungar. Detta deprivitionsförsök gick till på följande vis: 7 chimpansungar separerades från sin moder vid födseln. Ungarna fick växa upp i "barnkammarmiljö" tills de nådde en ålder av sju till tio månader. Sedan sattes de i en isoleringscell i fem dagar. Under tiden i cellen skrek ungarna och slängde sej mot cellens väggar. I fem dagar!
Och vad drog man för slutsats av detta försök? Jo, att: "isolering av yngre chimpansungar kan medföra tydliga beteendeförändringar", och såklart att ytterligare forskning på området krävs.
Varför krävs ytterligare forskning? Om man tar en liten unge från sin mamma och sen slänger den i en isoleringscell så kan väl vem som helst förstå att den får beteendestörningar? Det tycker man ju inte behöver testas på djur.
Djurförsök har gjorts sedan mycket lång tid tillbaks, men utan särskilt många nämnvärda framsteg gjorts. Visst har vissa saker gjorts bättre för vissa människor, men till vilken kostnad?
Jag kommer i detta inlägget gå in lite på ett av dom tusentals djurförsök som gjorts utan att några nämnvärda framsteg gjorts.
Martin Reite på University of Colorado gjorde t.ex. deprevitionsförsök på chimpansungar. Detta deprivitionsförsök gick till på följande vis: 7 chimpansungar separerades från sin moder vid födseln. Ungarna fick växa upp i "barnkammarmiljö" tills de nådde en ålder av sju till tio månader. Sedan sattes de i en isoleringscell i fem dagar. Under tiden i cellen skrek ungarna och slängde sej mot cellens väggar. I fem dagar!
Och vad drog man för slutsats av detta försök? Jo, att: "isolering av yngre chimpansungar kan medföra tydliga beteendeförändringar", och såklart att ytterligare forskning på området krävs.
Varför krävs ytterligare forskning? Om man tar en liten unge från sin mamma och sen slänger den i en isoleringscell så kan väl vem som helst förstå att den får beteendestörningar? Det tycker man ju inte behöver testas på djur.
Tomma burar.
Jag har precis läst färdigt dom sista raderna i Tomma Burar (Tom Regan, 2009)
I denna bok bjuder Tom Regan (professor emeritus i filosofi vid North Caroline State University) inte på några filosofiska djupdykningar. Men för den sakens skull är inte filosofisk diskussion utesluten.
Tom Regan skriver i andra delen av boken om vad rättigheter egentligen är och vem som är tillskriven dem; och varför någon är tillskriven dessa rättigheter.
Jag sitter ömsom med tårar i ögonen, ömsom med rent raseri i ögonen när jag läser vissa sidor i boken.
Tom Regan har inte alltid varit vegan och djurrättsförespråkare. I sin ungdom jobbade han både som styckare och köpte minkhatt till sin fru. Han är vad han kallar för "bökare" (till vilka denna bok är dedikerad). Med bökare menar han att han är en sådan person som inte direkt var villig att medge att icke mänskliga djur har rättigheter, eller ändra sin livsstil så radikalt det betyder att bli vegan, utan behövde bevis för att icke-mänskliga djur faktiskt har samma rättigheter som du och jag.
Tom har varit och besökt ett flertal större och mindre slakterier, för att verkligen bevittna de grymheter som människor utsätter sina icke-mänskliga likar för. Han berättar inte djupt ingående om alla delar av människans tyranni av djur, utan väljer istället att gå lite djupare i vissa aspekter. Dessa aspekter innefattar: Djur som mat, djur som kläder, djur som underhållning och djur som verktyg (bl.a i forskning).
Med svidande sarkasm visar Tom på hur de djurutnyttjande industriernas retorik går rakt emot vad de faktiskt gör. Han återgår hela tiden till den (som han kallar det) "bortkopplade grundtesen". Med det menas att dom djurutnyttjande industriernas retorik och lagar säger att de behandlar djuren de har hand om humant och med tillbörig respekt för deras välfärd; medans de gång på gång på gång gör den direkta motsatsen.
Han skriver om djur som dödas innan dom ens blivit födda, för att bli till ullkappor; om djur som blir förblindade, förlamade, stympade och flådda levande.
Många av sidorna i boken gör ont ända in i själen att läsa, men jag tror att det är nödvändig läsning. Jag anser att man inte till fullo kan finna den motivation som krävs för försöka att nå ett samhälle fritt från djurförtryck om man inte vet hur djuren faktiskt har det. Man vet ju att djur far väldigt illa i klorna på den djurutnyttjande industrin, men man kan nog inte i sin vildaste fantasi tänka sig hur illa dom faktiskt far för ens man läst böcker som denna. Böcker som denna ger iallafall mej motivation till att bli än mer aktiv i mitt arbete som djurrättsförespråkare.
Men trots alla hemskheter som begås mot djuren så är inte djurrättsförespråkare nödvändigtvis misanpropiska pessimister. För att citera några rader ur boken: "Djurrättsrörelsen skapar inte optimistiska människor. Det är snarare så att optimistiska människor måste skapa djurrättsrörelsen. Vi som är djurrättsförespråkare behöver bidra med en positiv attityd till rörelsen. Människor som inte tror på det goda i mänskligheten, människor som är tomma på hopp för en bättre framtid för djuren, människor som är oförmögna att se kampen i ett längre perspektiv - dessa människor orkar inte länge... För engagerade djurrättsförespråkare är kampen ett livslångt engagemang. För oss engagerade djurrättsförespråkare är det vi ger av vår tid och våra förmågor inte hopplöst."
Denna bok är absolut värd att läsa. Oavsett om man tidigare har läst böcker om djurrätt; om man är vegan, vegetarian eller blandkostare, så är denna bok väldigt nyttig (om inte nödvändig) att läsa.
För att avsluta med Tom´s ord: Det som behövs är inte större burar, det är tomma burar!
Boken finns att köpa på Djurens rätt´s hemsida: http://www.djurensratt.se/portal/page/portal/djurens_ratt/webbshop/produkter/bocker-etik
Det går även bra att köpa den från andra sidor. ISBN nr: 978-91-978086-0-6
I denna bok bjuder Tom Regan (professor emeritus i filosofi vid North Caroline State University) inte på några filosofiska djupdykningar. Men för den sakens skull är inte filosofisk diskussion utesluten.
Tom Regan skriver i andra delen av boken om vad rättigheter egentligen är och vem som är tillskriven dem; och varför någon är tillskriven dessa rättigheter.
Jag sitter ömsom med tårar i ögonen, ömsom med rent raseri i ögonen när jag läser vissa sidor i boken.
Tom Regan har inte alltid varit vegan och djurrättsförespråkare. I sin ungdom jobbade han både som styckare och köpte minkhatt till sin fru. Han är vad han kallar för "bökare" (till vilka denna bok är dedikerad). Med bökare menar han att han är en sådan person som inte direkt var villig att medge att icke mänskliga djur har rättigheter, eller ändra sin livsstil så radikalt det betyder att bli vegan, utan behövde bevis för att icke-mänskliga djur faktiskt har samma rättigheter som du och jag.
Tom har varit och besökt ett flertal större och mindre slakterier, för att verkligen bevittna de grymheter som människor utsätter sina icke-mänskliga likar för. Han berättar inte djupt ingående om alla delar av människans tyranni av djur, utan väljer istället att gå lite djupare i vissa aspekter. Dessa aspekter innefattar: Djur som mat, djur som kläder, djur som underhållning och djur som verktyg (bl.a i forskning).
Med svidande sarkasm visar Tom på hur de djurutnyttjande industriernas retorik går rakt emot vad de faktiskt gör. Han återgår hela tiden till den (som han kallar det) "bortkopplade grundtesen". Med det menas att dom djurutnyttjande industriernas retorik och lagar säger att de behandlar djuren de har hand om humant och med tillbörig respekt för deras välfärd; medans de gång på gång på gång gör den direkta motsatsen.
Han skriver om djur som dödas innan dom ens blivit födda, för att bli till ullkappor; om djur som blir förblindade, förlamade, stympade och flådda levande.
Många av sidorna i boken gör ont ända in i själen att läsa, men jag tror att det är nödvändig läsning. Jag anser att man inte till fullo kan finna den motivation som krävs för försöka att nå ett samhälle fritt från djurförtryck om man inte vet hur djuren faktiskt har det. Man vet ju att djur far väldigt illa i klorna på den djurutnyttjande industrin, men man kan nog inte i sin vildaste fantasi tänka sig hur illa dom faktiskt far för ens man läst böcker som denna. Böcker som denna ger iallafall mej motivation till att bli än mer aktiv i mitt arbete som djurrättsförespråkare.
Men trots alla hemskheter som begås mot djuren så är inte djurrättsförespråkare nödvändigtvis misanpropiska pessimister. För att citera några rader ur boken: "Djurrättsrörelsen skapar inte optimistiska människor. Det är snarare så att optimistiska människor måste skapa djurrättsrörelsen. Vi som är djurrättsförespråkare behöver bidra med en positiv attityd till rörelsen. Människor som inte tror på det goda i mänskligheten, människor som är tomma på hopp för en bättre framtid för djuren, människor som är oförmögna att se kampen i ett längre perspektiv - dessa människor orkar inte länge... För engagerade djurrättsförespråkare är kampen ett livslångt engagemang. För oss engagerade djurrättsförespråkare är det vi ger av vår tid och våra förmågor inte hopplöst."
Denna bok är absolut värd att läsa. Oavsett om man tidigare har läst böcker om djurrätt; om man är vegan, vegetarian eller blandkostare, så är denna bok väldigt nyttig (om inte nödvändig) att läsa.
För att avsluta med Tom´s ord: Det som behövs är inte större burar, det är tomma burar!
Boken finns att köpa på Djurens rätt´s hemsida: http://www.djurensratt.se/portal/page/portal/djurens_ratt/webbshop/produkter/bocker-etik
Det går även bra att köpa den från andra sidor. ISBN nr: 978-91-978086-0-6
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)