Om vi glömmer oss själv.

Om vi glömmer oss själva, vilka är vi då?
Om vi glömmer djuren, glömmer vi också oss själva då?

Ja, jag får nog lov att säga att vi gör det. I och med att vi själva är djur och inget annat så glömmer vi oss själva och vår egen historia om vi glömmer de icke-mänskliga djuren. Vi själva levde för inte så länge sedan kring Riftdalen i Afrika och gick på alla fyra. Vad gör oss då olika de djur som går på alla fyra nu? Vad ger oss rätten att döda och äta dessa djurs kroppar, eller bära dessa djurs hudar?

Något som slår mig varenda dag är den sjukliga apati det är som visar sig på olika sätt runt om på vår planet. Apati för fattiga, apati för sjuka, apati för vilseledda, apati för de icke-mänskliga djuren.

Vid mångt mer än ett tillfälle har jag sett min lillebror äta enbart köttfärsen när det äts tacos i mina föräldrars hem; det skulle aldrig falla honom in att faktiskt ta grönsaker tillsammans med färsen, och absolut inte ta grönsaker istället för färsen. Varje gång jag bevittnar detta, eller liknande fall, sitter jag och funderar för mig själv på om han verkligen skulle insistera på att slippa äta grönsakerna och enbart få äta köttfärsen när det bjuds på tacos om han verkligen visste vad historia som låg bakom färsen i hans tortillabröd. Och om jag skulle försöka visa honom eller mina föräldrar, eller nästan vem som helst för den delen, hur det ser ut på ett slakteri, eller under vilka förfärliga förhållanden djuren lever innan de sänds till sitt livs sista anhalt skulle de med all säkerhet bara vända bort huvudet och säga: "Usch, jag vill inte se. Det är så hemskt". Men sen skulle de utan betänkligheter fortsätta äta djurens lik.
Och jag tycker att det är denna "se ingen ondska-apatin" som färgar vårat samhälle i de allra flesta fall. Och om man tvingas se det onda och hemska så säger man bara "usch så hemskt. Så där ska det ju inte få gå till", men bryr sig faktiskt innerst inte. Det är en apati som får mig fysiskt illamående och gör ont ända in i själen.

Om vi glömmer folket i Syrien, Egypten och Turkiet (bara för att nämna några) som kämpar och dör för sina rättigheter; om vi glömmer djuren som dör i sin egen avföring varje dag, världen över; om vi glömmer katterna som blir gasade till döds i Göteborg bara för att de inte har en "ägare"; om vi glömmer de fattiga och utslagna som tigger sig till sitt dagliga bröd; om vi glömmer trebarnsmamman som varje dag sliter för att hålla ihop sin familj, sin ekonomi, sitt döda äktenskap och gömmer sin ångest i flaskan; om vi glömmer oss själva, vilka är vi då?

Min tro på att kärleken är den enda allsmäktiga kraften i vår värld blir stundvis rubbad och jag börjar tvivla. När jag ser och tänker på vad som händer ute i vår värld börjar jag tvivla; kommer kärleken verkligen att stå segrande ur denna kamp som utspelar sig framför oss? Ja, jag tror faktiskt att den kommer det. Även onda handlingar är handlingar av kärlek. Missriktad, förvriden och förvirrad kärlek; kärleken till pengar, kärleken till Gud, kärleken till sitt land, kärleken till sin nästa; all denna kärlek kan riktas fel och i ett fingerknäpp bli till hat och ondska. Vi måste lära oss att rikta vår kärlek till det som är gott och sant. Rikta den till att hjälpa och älska andra, hjälpa och älska oss själva, hjälpa och älska djuren.

Kom ihåg, hat och ondska är missriktad kärlek. Kom ihåg hur du riktar din kärlek.

Forts. Kalvkött - Det verkliga priset.

Jag får börja med att be om ursäkt för att det tagit sådan tid för mig att fortsätta inlägget om kalvkött, men det har hela tiden kommit saker i vägen (plus att jag är väldigt, väldigt glömsk). Jag kortar medvetet ned inlägget ganska grovt, just för att jag känner att det finns många fler ämnen och områden jag vill vidröra.
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Förutom påtvingad kronisk anemi görs kalvarna medvetet väldigt svaga genom att man inte tillåter dem att motionera, eller överhuvudtaget röra på sig som kalvar normalt gör under sin uppväxt, just för att de ska bilda så lite muskler som möjligt eftersom ju mindre muskler en kalv har i kroppen desto mörare blir köttet.

Detta är alltså köttkalvarnas öde i korthet: Slits från sin moder i alldeles för tidig ålder, utan att ens få dricka den välbehövda modersmjölken; utsätts för påtvingad kronisk anemi; vägras rörelsefrihet; förvägras motion; och sedan dödas vid omkring 18 månaders ålder.

Allt detta bara för att välbeställda (ofta) vita herrar och damer ska få avnjuta den delikatess som vitt, mört kalvkött sjukt nog utgör. Jag undrar om de skulle kunna tänka sig att äta mänskliga spädbarn på samma sätt..

Vi måste få ett stopp för detta makabra "hanterande" av kalvar, precis som vi måste få ett stopp för hur djur behandlas inom alla grenar på det sjuka och vridna djurutnyttjande trädet.
Stå på torg och hustak med megafon och skrik ut för rättvisan! Rädda höns, släpp minkarna fria och (särskilt riktat till Djurrättsalliansen) fortsätt dokumentera hur de icke-mänskliga djuren faktiskt har det!