EU kommer snart att besluta om huruvida den europeiska djurutnyttjande industrin ska få börja klona djur för att sedan sälja deras kroppar i form och kotletter, rökt skinka eller kalkonbröst.
Idén att klona djur är lika absurd som den låter. Det är inte bara ineffektivt, då det är hög dödlighet p.g.a svåra graviditeter bland djur som klonas; det är även ett stort slöseri med pengar (som skulle kunna gå till mer behövande), då det är dyrt att forska på hur man på bästa sätt ska kunna klona ett djur.
För mig är idén om att klona djur bortom mitt tankesätt; det är så otroligt främmande. Varför göra detta?
Det är bara för att kanske inom några år kunna utnyttja djuren på ett ännu effektivare och mer smärtsamt sätt, bara för att folk tror att de inte klarar sig utan att äta skinka till jul, eller äta köttbullar till sitt potatismos.
Det är även ett sätt för de djurutnyttjande industrierna att ytterligare distansera folk från att djuren faktiskt är levande, kännande individer som lider i sin fångenskap. Det är ett sätt för dem att få oss att gå ännu ett steg längre mot Descartes´ syn på djur; så att folk, som Descartes ska tycka att djur är maskiner som vi mänskliga djur ska få styra och ställa hur vi vill med, och att det "därför är berättigat av oss att kräva stek till middagen eller skinka till djur". (Mer om Descartes längst ner på sidan).
Meningen med denna bloggen är inte bara att försöka sprida kunskap om djurens lidande till (förhoppningsvis) massorna, utan även för att visa på vad man kan göra för att försöka sätta käppar i hjulen på den djurutnyttjande industrin; så vi förhoppningsvis får se en avveckling av densamme.
Därför råder jag er, med tanke på ämnet i inlägget, att gå in på Eurogroup for animals´ sida där man kan skriva på en lista mot att kloning av djur för livsmedelsindustrin införs i EU.
Eurogroup for animals är Djurens rätt´s samarbetsorganisation som för djurens talan nere i Europa. Genom att gå in på deras kampanjsida kan du vara med och göra skillnad för djuren. Skriv upp ditt namn på listan, det tar inte lång tid och verkar inte som mycket, men tillsammans är vi starka och kan göra skillnad för djuren.
Som sagt, ingen kan göra allt, men alla kan göra något.
René Descartes var en fransk filosof som levde 1596-1650, och är känd för att ha myntat uttrycket och tanken "Corgito, ergo sum" ("jag tänker, alltså finns jag").
Han är även känd för att ha liknat djur vid automatiska maskiner som står till människans förfogande. Han menade att djur inte tänker, och därför inte kan, eller ska/borde, tillskansas de rättigheter som vi mänskliga djur har. För mer information om René Descartes klicka på länken.
onsdag 29 juni 2011
fredag 24 juni 2011
Vegansk surdegsblogg.
Jag fick en förfrågan via en kommentar om ifall jag inte kunde ge lite tips på bra vegomat till barn, men då jag inte är särskilt bra på att laga mat enligt recept så kan jag inte riktigt rekommendera några särskilda recept till barnmat. Jag lagar allt som oftast mat genom att gå lite på känn, och lagar ingen särskild mat till Miliam, utan han äter samma mat som jag äter.
Men det jag däremot kan göra är att lägga upp recept för något som ligger mig väldigt varmt om hjärtat; nämligen bröd. Jag älskar att baka bröd, i alla dess former, och köper i princip aldrig bröd i affären, utan bakar allt mitt bröd själv. Och en sorts brödbak har fångat mitt intresse det senaste halvåret, och det är surdegsbröd. Det är alldeles fantastiskt gott, får längre hållbarhet än vanligt bröd, smular mindre, har lägre GI-värde än vanligt bröd, och kroppen tar lättare till sig näringen i ett surdegsbröd än ett vanligt bröd. Anledningen till det är att allt spannmål innehåller något som heter Fytinsyra, som blockerar en del av vissa mineraler som finns i brödet (mestadels järn, kalcium och magnesium). Men när man bakar bröd på surdeg så förbrukas i princip 100% av fytinsyran under jäsningen (vanlig "dubbeljäsning" med jäst förbrukar omkring 70-80% av fytinsyran), vilket gör att kroppen lättare tar upp dessa mineraler.
Det var nu ett tag sedan jag läste näringslära, så någon som är mer insatt får rätta mig om jag har fel, men jag tror bestämt att det var så.
Alltså, från idag kommer det finnas en vegansk surdegsblogg med adressen: vegansktsurdegsbrod.blogspot.com.
Hoppas många kommer hitta dit och finna mycket glädje av den.
Ha det fint alla!
Men det jag däremot kan göra är att lägga upp recept för något som ligger mig väldigt varmt om hjärtat; nämligen bröd. Jag älskar att baka bröd, i alla dess former, och köper i princip aldrig bröd i affären, utan bakar allt mitt bröd själv. Och en sorts brödbak har fångat mitt intresse det senaste halvåret, och det är surdegsbröd. Det är alldeles fantastiskt gott, får längre hållbarhet än vanligt bröd, smular mindre, har lägre GI-värde än vanligt bröd, och kroppen tar lättare till sig näringen i ett surdegsbröd än ett vanligt bröd. Anledningen till det är att allt spannmål innehåller något som heter Fytinsyra, som blockerar en del av vissa mineraler som finns i brödet (mestadels järn, kalcium och magnesium). Men när man bakar bröd på surdeg så förbrukas i princip 100% av fytinsyran under jäsningen (vanlig "dubbeljäsning" med jäst förbrukar omkring 70-80% av fytinsyran), vilket gör att kroppen lättare tar upp dessa mineraler.
Det var nu ett tag sedan jag läste näringslära, så någon som är mer insatt får rätta mig om jag har fel, men jag tror bestämt att det var så.
Alltså, från idag kommer det finnas en vegansk surdegsblogg med adressen: vegansktsurdegsbrod.blogspot.com.
Hoppas många kommer hitta dit och finna mycket glädje av den.
Ha det fint alla!
torsdag 23 juni 2011
Djurens liv är ingen detalj.
Varje år i Sverige dödas ca 1 200 000 minkar och ca 1000 chinchillor för deras päls, antingen för att bli hela kappor eller för att bli detaljer på jackor, handskar, osv.
Eftersom det är minkfarmningen som är mest omfattande i Sverige tänkte jag skriva lite om den istället för att skriva om både den och chinchillafarmningen (jag menar inte att på något förringa chinchillornas liv, minkfarmningen kommer jag ta upp i ett annat inlägg).
"Djur ska hållas och skötas i en god djurmiljö och på ett sådant sätt att det främjar deras hälsa och ger dem möjlighet att bete sig naturligt.." - Djurskyddslagen (1988:538) § 4
Minkar har hållits i fångenskap i Sverige sedan början av 1900-talet för att sveriges societet skulle kunna klä sig i det senaste modet (och för att kunna exportera det senaste modet till andra länders societet).
Under den korta tid de får tillbringa i detta jordeliv lever de i total misär (minkar på svenska farmer föds i maj och dödas i november-december; fria minkar lever i ca 11 år).
Minkarna lever i stålnätsburar om 30*90*45cm (bredd, djup, höjd). De får mat en till två gånger om dagen, och maten består mestadels av gröt gjord på spannmål och biprodukter från kött- och fiskeindustrin. Maten får minkarna genom att den läggs på taket av deras bur, så dom får stå och slicka i sig maten.
Skötseln av minkarna på de svenska farmerna är allt annat än bra, som Sverige (dvs de som valde att titta, istället för att hålla för ögonen och öronen) fick se när Djurrättsalliansen förra året släppte en video där de filmat hur Sverige, som ju faktiskt har "världens bästa djurskyddslag", behandlar sina minkar. I burarna kunde döda och skadade minkar filmas. Minkar skadas genom att de, likt höns, attackerar varandra pga stressen det innebär att dygnet runt vara instängd och leva i den misär de faktiskt lever i.
Minkvalparna föds, som sagt, i maj och dödas i november-december. Innan en avelsmink ska få valpar hålls minken ensam i en bur, året om; förutom på vintern då hon ska befruktas. När valparna sedan föds på våren hålls de i en bur tillsammans med mamman tills de blivit åtta veckor gamla. Pga den stressiga miljön och att minkarna inte får något utlopp för sina naturliga beteenden är det inte ovanligt att valparna attackerar varandra, bitar av varandra öronen eller t.o.m dödar varandra (även fall av kannibalism kan observeras!). Efter att de slitits från sin mamma vid åtta veckors ålder placeras de i burar två och två, oftast en hane och en hona.
Bristen på att få utlopp för sina naturliga beteenden gör även att de flesta (ca 85%, enligt en undersökning gjord av SLU) ett stereotypt beteende. Ett stereotypt beteende är en upprepad rörelse utan egentligt syfte.
Hos minkarna kan det visa sig genom att dom springer fram och tillbaka i buren, vaggar med huvudet, gnager på buren, cirkulerar med huvudet, osv. Ett stereotypt beteende uppkommer när ett djur som är starkt motiverat att utföra sitt naturliga beteende, men nekas detta.
Många av de minkar som inte utvecklar detta beteende blir istället helt apatiska och bara sitter stilla i sin bur. Denna apati kan vara ärftlig och kommer ifrån att minkarna har blivit totalt psykiskt nedbrutna av den miljö de tvingas att vistas i.
Likt burhöns hålls minkarna i nätburar av stål, även golvet är gjort av nät. Att även golvet är gjort av detta nät är för att avföringen från minkarna ska ramla ner på marken, istället för i buren, för att på så sätt slippa dyra kostnader för tömning av burarna och undvika rymningsförsök vid rengöringen. Men i många burar ramlar inte all avföring ner på marken, utan samlas istället i buren, vilket leder till att deras redan lilla boendeyta reduceras ännu mer, då minkarna ogärna går i sin egen avföring. Vissa burar är så fyllda med avföring att minkarna ändå tvingas gå i den (t.ex. för att gå och dricka vatten), vilket kan leda till svåra frätskador på tassarna. Och inte helt olikt burhöns kan denna vistelse i, eller väldigt nära, mycket avföring leda till skador på lungor, ögon och hals (pga att de ständigt andas in de gaser som bildas när från avföringen, såväl direkt som när den börjar brytas ned).
Efter att de levt sina tillgivna sex månader i sina ståltrådsburar slängs de i en låda där de blir ihjälgasade med hjälp av koldioxid. Att bli avlivad med koldioxid är smärtsamt, skapar stark ångest och kvävningskänslor.
Innan dödar kommer i form av en roterande trumma som fylls med koldioxid dör ca 20% av minkarna till följd av svält, skador eller kraftig nedkylning.
Minkfarmning klassas som miljöfarlig verksamhet, och tillstånd krävs enligt miljöbalken för att få driva en minkfarm. Miljöpåverkan från en enda minkfarm med 4000 avelshonor motsvarar påverkan som görs av ett normalstort pappersbruk eller en färgfabrik!
Minkar som dör i burarna ska direkt avlägsnas från de andra minkarna för att minska smittspridning och för att förhindra att attrahera vilda djur, men trots detta fann Djurrättsalliansen döda minkar som lagts nedanför, eller ovanpå, burarna; minkar som slängts i skogen, i träd; minkar som slängts vartsomhelst, runtomkring och på området.
När jag kollar på Djurrättsalliansen´s film och ser alla dessa "skugghus", som de kallas, kan jag inte tänka på annat än bilder jag sett av Treblinka, Buchenwald, Auschwitz-Birkenau eller Dachau.
Minkfarmningen måste stoppas nu. Vi kan verkligen inte vänta. Minkarna kan inte vänta. Just nu när du läser dessa rader lever hundratusentals minkar i total misär. De har precis slitits från sin mamma och lever två och två på en yta som inte motsvarar mer än ett uppslagen morgontidning, medans deras mödrar sitter ensamna i burar som är ännu mindre. Se till att Du är med i kampen mot att minkfarmerna stängs.
Gå in på hemsidan Sveket mot minkarna och se filmen, skänk en slant till Djurrättsalliansen, skicka ett förskrivet e-mail till sveriges rikstadspartier, eller läs mer om vad just Du kan göra för att hjälpa minkarna.
Du kan även gå in på Djurens rätt´s hemsida och läsa mer om minkarnas vidriga levnadssituation och läsa mer om vad Du kan göra för dessa stackars djur.
Kom ihåg: Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Var med och se till att burarna töms.
Minkarnas liv är ingen detalj!
Eftersom det är minkfarmningen som är mest omfattande i Sverige tänkte jag skriva lite om den istället för att skriva om både den och chinchillafarmningen (jag menar inte att på något förringa chinchillornas liv, minkfarmningen kommer jag ta upp i ett annat inlägg).
"Djur ska hållas och skötas i en god djurmiljö och på ett sådant sätt att det främjar deras hälsa och ger dem möjlighet att bete sig naturligt.." - Djurskyddslagen (1988:538) § 4
Minkar har hållits i fångenskap i Sverige sedan början av 1900-talet för att sveriges societet skulle kunna klä sig i det senaste modet (och för att kunna exportera det senaste modet till andra länders societet).
Under den korta tid de får tillbringa i detta jordeliv lever de i total misär (minkar på svenska farmer föds i maj och dödas i november-december; fria minkar lever i ca 11 år).
Minkarna lever i stålnätsburar om 30*90*45cm (bredd, djup, höjd). De får mat en till två gånger om dagen, och maten består mestadels av gröt gjord på spannmål och biprodukter från kött- och fiskeindustrin. Maten får minkarna genom att den läggs på taket av deras bur, så dom får stå och slicka i sig maten.
Skötseln av minkarna på de svenska farmerna är allt annat än bra, som Sverige (dvs de som valde att titta, istället för att hålla för ögonen och öronen) fick se när Djurrättsalliansen förra året släppte en video där de filmat hur Sverige, som ju faktiskt har "världens bästa djurskyddslag", behandlar sina minkar. I burarna kunde döda och skadade minkar filmas. Minkar skadas genom att de, likt höns, attackerar varandra pga stressen det innebär att dygnet runt vara instängd och leva i den misär de faktiskt lever i.
Minkvalparna föds, som sagt, i maj och dödas i november-december. Innan en avelsmink ska få valpar hålls minken ensam i en bur, året om; förutom på vintern då hon ska befruktas. När valparna sedan föds på våren hålls de i en bur tillsammans med mamman tills de blivit åtta veckor gamla. Pga den stressiga miljön och att minkarna inte får något utlopp för sina naturliga beteenden är det inte ovanligt att valparna attackerar varandra, bitar av varandra öronen eller t.o.m dödar varandra (även fall av kannibalism kan observeras!). Efter att de slitits från sin mamma vid åtta veckors ålder placeras de i burar två och två, oftast en hane och en hona.
Bristen på att få utlopp för sina naturliga beteenden gör även att de flesta (ca 85%, enligt en undersökning gjord av SLU) ett stereotypt beteende. Ett stereotypt beteende är en upprepad rörelse utan egentligt syfte.
Hos minkarna kan det visa sig genom att dom springer fram och tillbaka i buren, vaggar med huvudet, gnager på buren, cirkulerar med huvudet, osv. Ett stereotypt beteende uppkommer när ett djur som är starkt motiverat att utföra sitt naturliga beteende, men nekas detta.
Många av de minkar som inte utvecklar detta beteende blir istället helt apatiska och bara sitter stilla i sin bur. Denna apati kan vara ärftlig och kommer ifrån att minkarna har blivit totalt psykiskt nedbrutna av den miljö de tvingas att vistas i.
Likt burhöns hålls minkarna i nätburar av stål, även golvet är gjort av nät. Att även golvet är gjort av detta nät är för att avföringen från minkarna ska ramla ner på marken, istället för i buren, för att på så sätt slippa dyra kostnader för tömning av burarna och undvika rymningsförsök vid rengöringen. Men i många burar ramlar inte all avföring ner på marken, utan samlas istället i buren, vilket leder till att deras redan lilla boendeyta reduceras ännu mer, då minkarna ogärna går i sin egen avföring. Vissa burar är så fyllda med avföring att minkarna ändå tvingas gå i den (t.ex. för att gå och dricka vatten), vilket kan leda till svåra frätskador på tassarna. Och inte helt olikt burhöns kan denna vistelse i, eller väldigt nära, mycket avföring leda till skador på lungor, ögon och hals (pga att de ständigt andas in de gaser som bildas när från avföringen, såväl direkt som när den börjar brytas ned).
Efter att de levt sina tillgivna sex månader i sina ståltrådsburar slängs de i en låda där de blir ihjälgasade med hjälp av koldioxid. Att bli avlivad med koldioxid är smärtsamt, skapar stark ångest och kvävningskänslor.
Innan dödar kommer i form av en roterande trumma som fylls med koldioxid dör ca 20% av minkarna till följd av svält, skador eller kraftig nedkylning.
Minkfarmning klassas som miljöfarlig verksamhet, och tillstånd krävs enligt miljöbalken för att få driva en minkfarm. Miljöpåverkan från en enda minkfarm med 4000 avelshonor motsvarar påverkan som görs av ett normalstort pappersbruk eller en färgfabrik!
Minkar som dör i burarna ska direkt avlägsnas från de andra minkarna för att minska smittspridning och för att förhindra att attrahera vilda djur, men trots detta fann Djurrättsalliansen döda minkar som lagts nedanför, eller ovanpå, burarna; minkar som slängts i skogen, i träd; minkar som slängts vartsomhelst, runtomkring och på området.
När jag kollar på Djurrättsalliansen´s film och ser alla dessa "skugghus", som de kallas, kan jag inte tänka på annat än bilder jag sett av Treblinka, Buchenwald, Auschwitz-Birkenau eller Dachau.
Minkfarmningen måste stoppas nu. Vi kan verkligen inte vänta. Minkarna kan inte vänta. Just nu när du läser dessa rader lever hundratusentals minkar i total misär. De har precis slitits från sin mamma och lever två och två på en yta som inte motsvarar mer än ett uppslagen morgontidning, medans deras mödrar sitter ensamna i burar som är ännu mindre. Se till att Du är med i kampen mot att minkfarmerna stängs.
Gå in på hemsidan Sveket mot minkarna och se filmen, skänk en slant till Djurrättsalliansen, skicka ett förskrivet e-mail till sveriges rikstadspartier, eller läs mer om vad just Du kan göra för att hjälpa minkarna.
Du kan även gå in på Djurens rätt´s hemsida och läsa mer om minkarnas vidriga levnadssituation och läsa mer om vad Du kan göra för dessa stackars djur.
Kom ihåg: Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Var med och se till att burarna töms.
Minkarnas liv är ingen detalj!
torsdag 16 juni 2011
Djur har rättigheter.
Detta moraliska ställningstagande gäller för både icke-mänskliga och mänskliga djur. Precis som vi människor har rättigheten att bli behandlade med respekt för vår frihet, kroppsliga integritet och vår rättighet att slippa mentalt illamående p.g.a någon annans handlingar har de icke-mänskliga djuren samma rättigheter.
För att vi till fullo ska kunna stå för detta moraliska ställningstagande måste vi kämpa mot de djurutnyttjande industrierna, och även ställa oss emot det system som felar både mänskliga och icke-mänskliga djur dagligen; varje dag, året om: Nämligen kapitalismen.
Om vi inte avskaffar kapitalismen med anledning av jämslikhetsprincipen kan vi inte med full kraft närma oss ett samhälle fritt från förtryck av icke-mänskliga och mänskliga djur.
Sålänge det finns folk som tjänar pengar och får makt för att de utnyttjar andra individer och kränker andra individers rättigheter kan vi inte närma oss den garanti som behövs för att säkra att alla våras rättigheter respekteras; en garanti i form av ett helt igenom solidariskt, socialistiskt, samhälle.
Sålänge klassamhället fortsätter att existera kommer både mänskliga och icke-mänskliga djurs rättigheter fortsätta kränkas. Vi behöver inte bara kämpa för en revolution i hur människan behandlar, och kränker, djur; vi behöver en revolution i samhället i stort.
Vi kan inte stå och skandera att Djur har rättigheter, och borde släppas fria från de bojor som så länge fjättrat dem, utan att också erkänna - och skandera - att mänskliga djur har samma rättigheter.
De icke-mänskliga djurens frigörelse måste komma, likväl som de mänskliga djurens frigörelse måste komma.
Upp till kamp, för båd människa och djur
Sänk det system som vill ha oss i bur
Vägra skinn, och vägra läder
Djuren är våra syskon, inte kläder
Vägra "fler arbetstimmar" och "större profit"
Våra vägar leder någon annanstans, och aldrig dit
Sprid kärlekens budskap och låt det eka
Vi kan inte längre stå och trampande tveka
Vi måste slita kapitalismen itu
Och ropa från hustaken: Vi har fått nog nu!
För att vi till fullo ska kunna stå för detta moraliska ställningstagande måste vi kämpa mot de djurutnyttjande industrierna, och även ställa oss emot det system som felar både mänskliga och icke-mänskliga djur dagligen; varje dag, året om: Nämligen kapitalismen.
Om vi inte avskaffar kapitalismen med anledning av jämslikhetsprincipen kan vi inte med full kraft närma oss ett samhälle fritt från förtryck av icke-mänskliga och mänskliga djur.
Sålänge det finns folk som tjänar pengar och får makt för att de utnyttjar andra individer och kränker andra individers rättigheter kan vi inte närma oss den garanti som behövs för att säkra att alla våras rättigheter respekteras; en garanti i form av ett helt igenom solidariskt, socialistiskt, samhälle.
Sålänge klassamhället fortsätter att existera kommer både mänskliga och icke-mänskliga djurs rättigheter fortsätta kränkas. Vi behöver inte bara kämpa för en revolution i hur människan behandlar, och kränker, djur; vi behöver en revolution i samhället i stort.
Vi kan inte stå och skandera att Djur har rättigheter, och borde släppas fria från de bojor som så länge fjättrat dem, utan att också erkänna - och skandera - att mänskliga djur har samma rättigheter.
De icke-mänskliga djurens frigörelse måste komma, likväl som de mänskliga djurens frigörelse måste komma.
Upp till kamp, för båd människa och djur
Sänk det system som vill ha oss i bur
Vägra skinn, och vägra läder
Djuren är våra syskon, inte kläder
Vägra "fler arbetstimmar" och "större profit"
Våra vägar leder någon annanstans, och aldrig dit
Sprid kärlekens budskap och låt det eka
Vi kan inte längre stå och trampande tveka
Vi måste slita kapitalismen itu
Och ropa från hustaken: Vi har fått nog nu!
tisdag 14 juni 2011
LD50 (forts. på Försöksdjur - den vakna mardrömmen).
Bland dom allra grymmaste djurförsök som människor utsätter djur för är LD50-tester. LD50 står för: Leathal dosage 50% (dödlig dos i 50% av fallen), och går ut på att testa alla möjliga nya varor som "måste" testas innan de släpps ut på marknaden; allt från toalettrengöring och tvål till läkemedel och motorolja.
Det man gör helt enkelt när man utför dessa tester är att man antingen lägger substansen som ska testas på djurets öga (det är inte helt ovanligt att man syr fast ögonlocken, så djuret inte ska kunna blinka), lägger den på djurets hud eller ger det oralt. Och med "ger det oralt" menar jag inte att man lägger det lite snällt framför djuret och säger "kan du inte prova äta det där?". Man tar oftast en slang som man trycker ner i halsen på djuret och sprutar in substansen.
Ett exempel på hur ett LD50-test kan gå till: Amerikanska arméns institut för medicinsk forskning om infektionssjukdomar ville testa att förgifta råttor med T-2, för att se hur de reagerade. Enligt amerikas inrikesdepartement har detta gift "dessutom fördelen att utgöra ett effektivt terrorvapen. Det orsakar märkliga och fruktansvärda symptom". Symptomen kunde vara t.ex. kraftiga blödningar, blåsor och kräkningar.
Man gav råttorna substansen intramuskulärt, intravenöst och subkutant (dvs injiserades i muskelvävnaden, i venerna och under huden.) Man gav dem även substansen i bukhinnan, genom näsan och munnen och direkt på huden. Alla sju proven avsåg att fastställa LD50-värdet. Råttorna dog vanligtvis efter nio till arton timmar, men de som förgiftats genom skinnet behövde i genomsnitt sex dagar på sig att dö. Innan råttorna dog kunde de varken äta eller gå och deras hud och inälvor hade börjat ruttna; de var rastlösa och hade diarré.
Och vad kom man fram till? Att resultatet "helt överensstämde med tidigare publicerade försök med subakut och kronisk T-2-exponering"
Men så förträffligt, nu vet vi ännu mer att vi ska ge fan i att äta T-2. Ursäkta att jag låter brysk, men jag blir fruktansvärt upprörd när man gör så meningslösa tester på djur (eller gör tester på djur överhuvudtaget).
LD-50-testen är verkligen något som vi borde jobba oss så långt bort från som möjligt. Dessa tester dödar och skadar djur (både fysiskt och psykiskt) dagligen världen över. Och det är inte bara militären som utför dessa tester, man testar som sagt allt möjligt, som hushållsvaror, vitaminer (ja, vitaminer kan också döda. I tillräckligt stora mängder. Och det ser forskarna till att djuren får.), motorolja, färg, förtunningsmedel; listan kan göras hur lång som helst.
Och ett väldigt stort fel med LD-50-tester är att resultaten man får på råttor, kaniner, hundar, fåglar, etc, inte alltid är överförbara på människor. Årligen dör tusentals människor av t.ex. läkemedel som man kommit fram till är "säkra", just p.g.a att reaktionerna djuren får inte är samma reaktioner människor får av substansen.
Ett ämne som t.ex. är väldigt skadligt och i hög grad är dödligt för människor kan vara i princip helt ofarligt för t.ex. hundar eller kaniner.
Men även om resultaten av LD-50-testen alltid skulle vara överförbara på människor så rättfärdigar de fortfarande inte att man kränker en annan individs rättigheter. Det rättfärdigar inte att man plågar och dödar tusentals djur bara för att några hundra människor eventuellt kan ha fördel av det. Att kränka en individs rättigheter på detta vis (gäller alla former av djurförsök) kan aldrig rättfärdigas, då det som kränks är det enda som aldrig får kränkas; rätten till frihet, rätten kroppslig integritet. Jag vet att du som läser detta inte skulle tycka att det vore en bra idé att utsätta dina nära eller ditt husdjur för experiment i forskningens namn, och lika lite tycker jag att djur ska användas för detsamma.
Nu för tiden finns det andra sätt att testa produkter på, istället för att använda djur. Metoder som är mycket mindre kostsamma och mycker mer exakta. Endast omkring 60% av LD-50-testen räknas som "säkra" medans man kan få en säkerhet på 85% när man använder nya metoder som utesluter onödigt lidande. Ett exempel på nyare tester som kan utföras är att testa produkterna på mänskliga blodplättar.
Jag vet att inlägget kan verka rörigt, men jag tror att ni förstår kontentan av det. Just i detta nu lider tusentals djur i onödan på forskningsanstalter världen över. Det är inte okej. Och vi måste visa att det inte är okej genom att köpa t.ex. smink, eller andra skönhetsprodukter såsom ex. deodorant, som inte är djurtestade. Ett enkelt sätt att förvissa sig om att man inte använder kosmetika eller hygienprodukter från märken som utför djurförsök, eller använder olika djurdelar som ingredienser är att ta en titt på Djurens rätt´s lista över djurvänliga företag.
Om du vill ha mer information om djurförsök, eller hur du kan vara en del i kampen för ett djurvänligare samhälle kan du gå in på Forska utan djurförsök´s hemsida.
Djurförsök av alla dess slag måste få ett slut. Och jag menar inte om 50 år, jag menar nu.
För att återigen låta Tom Regan´s ord klinga: Jag vill inte se större burar, jag vill se tomma burar!
För den som vill veta mer om just ämnet T-2, klicka på länken som följer: http://en.wikipedia.org/wiki/T-2_mycotoxin
Det man gör helt enkelt när man utför dessa tester är att man antingen lägger substansen som ska testas på djurets öga (det är inte helt ovanligt att man syr fast ögonlocken, så djuret inte ska kunna blinka), lägger den på djurets hud eller ger det oralt. Och med "ger det oralt" menar jag inte att man lägger det lite snällt framför djuret och säger "kan du inte prova äta det där?". Man tar oftast en slang som man trycker ner i halsen på djuret och sprutar in substansen.
Ett exempel på hur ett LD50-test kan gå till: Amerikanska arméns institut för medicinsk forskning om infektionssjukdomar ville testa att förgifta råttor med T-2, för att se hur de reagerade. Enligt amerikas inrikesdepartement har detta gift "dessutom fördelen att utgöra ett effektivt terrorvapen. Det orsakar märkliga och fruktansvärda symptom". Symptomen kunde vara t.ex. kraftiga blödningar, blåsor och kräkningar.
Man gav råttorna substansen intramuskulärt, intravenöst och subkutant (dvs injiserades i muskelvävnaden, i venerna och under huden.) Man gav dem även substansen i bukhinnan, genom näsan och munnen och direkt på huden. Alla sju proven avsåg att fastställa LD50-värdet. Råttorna dog vanligtvis efter nio till arton timmar, men de som förgiftats genom skinnet behövde i genomsnitt sex dagar på sig att dö. Innan råttorna dog kunde de varken äta eller gå och deras hud och inälvor hade börjat ruttna; de var rastlösa och hade diarré.
Och vad kom man fram till? Att resultatet "helt överensstämde med tidigare publicerade försök med subakut och kronisk T-2-exponering"
Men så förträffligt, nu vet vi ännu mer att vi ska ge fan i att äta T-2. Ursäkta att jag låter brysk, men jag blir fruktansvärt upprörd när man gör så meningslösa tester på djur (eller gör tester på djur överhuvudtaget).
LD-50-testen är verkligen något som vi borde jobba oss så långt bort från som möjligt. Dessa tester dödar och skadar djur (både fysiskt och psykiskt) dagligen världen över. Och det är inte bara militären som utför dessa tester, man testar som sagt allt möjligt, som hushållsvaror, vitaminer (ja, vitaminer kan också döda. I tillräckligt stora mängder. Och det ser forskarna till att djuren får.), motorolja, färg, förtunningsmedel; listan kan göras hur lång som helst.
Och ett väldigt stort fel med LD-50-tester är att resultaten man får på råttor, kaniner, hundar, fåglar, etc, inte alltid är överförbara på människor. Årligen dör tusentals människor av t.ex. läkemedel som man kommit fram till är "säkra", just p.g.a att reaktionerna djuren får inte är samma reaktioner människor får av substansen.
Ett ämne som t.ex. är väldigt skadligt och i hög grad är dödligt för människor kan vara i princip helt ofarligt för t.ex. hundar eller kaniner.
Men även om resultaten av LD-50-testen alltid skulle vara överförbara på människor så rättfärdigar de fortfarande inte att man kränker en annan individs rättigheter. Det rättfärdigar inte att man plågar och dödar tusentals djur bara för att några hundra människor eventuellt kan ha fördel av det. Att kränka en individs rättigheter på detta vis (gäller alla former av djurförsök) kan aldrig rättfärdigas, då det som kränks är det enda som aldrig får kränkas; rätten till frihet, rätten kroppslig integritet. Jag vet att du som läser detta inte skulle tycka att det vore en bra idé att utsätta dina nära eller ditt husdjur för experiment i forskningens namn, och lika lite tycker jag att djur ska användas för detsamma.
Nu för tiden finns det andra sätt att testa produkter på, istället för att använda djur. Metoder som är mycket mindre kostsamma och mycker mer exakta. Endast omkring 60% av LD-50-testen räknas som "säkra" medans man kan få en säkerhet på 85% när man använder nya metoder som utesluter onödigt lidande. Ett exempel på nyare tester som kan utföras är att testa produkterna på mänskliga blodplättar.
Jag vet att inlägget kan verka rörigt, men jag tror att ni förstår kontentan av det. Just i detta nu lider tusentals djur i onödan på forskningsanstalter världen över. Det är inte okej. Och vi måste visa att det inte är okej genom att köpa t.ex. smink, eller andra skönhetsprodukter såsom ex. deodorant, som inte är djurtestade. Ett enkelt sätt att förvissa sig om att man inte använder kosmetika eller hygienprodukter från märken som utför djurförsök, eller använder olika djurdelar som ingredienser är att ta en titt på Djurens rätt´s lista över djurvänliga företag.
Om du vill ha mer information om djurförsök, eller hur du kan vara en del i kampen för ett djurvänligare samhälle kan du gå in på Forska utan djurförsök´s hemsida.
Djurförsök av alla dess slag måste få ett slut. Och jag menar inte om 50 år, jag menar nu.
För att återigen låta Tom Regan´s ord klinga: Jag vill inte se större burar, jag vill se tomma burar!
För den som vill veta mer om just ämnet T-2, klicka på länken som följer: http://en.wikipedia.org/wiki/T-2_mycotoxin
Försöksdjur - den vakna mardrömmen.
Jag vet att rubriken låter väldigt rå, men jag vet inte hur jag ska formulera mig på ett bättre sätt. För det som rubriken antyder är faktiskt helt sant.
Djurförsök har gjorts sedan mycket lång tid tillbaks, men utan särskilt många nämnvärda framsteg gjorts. Visst har vissa saker gjorts bättre för vissa människor, men till vilken kostnad?
Jag kommer i detta inlägget gå in lite på ett av dom tusentals djurförsök som gjorts utan att några nämnvärda framsteg gjorts.
Martin Reite på University of Colorado gjorde t.ex. deprevitionsförsök på chimpansungar. Detta deprivitionsförsök gick till på följande vis: 7 chimpansungar separerades från sin moder vid födseln. Ungarna fick växa upp i "barnkammarmiljö" tills de nådde en ålder av sju till tio månader. Sedan sattes de i en isoleringscell i fem dagar. Under tiden i cellen skrek ungarna och slängde sej mot cellens väggar. I fem dagar!
Och vad drog man för slutsats av detta försök? Jo, att: "isolering av yngre chimpansungar kan medföra tydliga beteendeförändringar", och såklart att ytterligare forskning på området krävs.
Varför krävs ytterligare forskning? Om man tar en liten unge från sin mamma och sen slänger den i en isoleringscell så kan väl vem som helst förstå att den får beteendestörningar? Det tycker man ju inte behöver testas på djur.
Djurförsök har gjorts sedan mycket lång tid tillbaks, men utan särskilt många nämnvärda framsteg gjorts. Visst har vissa saker gjorts bättre för vissa människor, men till vilken kostnad?
Jag kommer i detta inlägget gå in lite på ett av dom tusentals djurförsök som gjorts utan att några nämnvärda framsteg gjorts.
Martin Reite på University of Colorado gjorde t.ex. deprevitionsförsök på chimpansungar. Detta deprivitionsförsök gick till på följande vis: 7 chimpansungar separerades från sin moder vid födseln. Ungarna fick växa upp i "barnkammarmiljö" tills de nådde en ålder av sju till tio månader. Sedan sattes de i en isoleringscell i fem dagar. Under tiden i cellen skrek ungarna och slängde sej mot cellens väggar. I fem dagar!
Och vad drog man för slutsats av detta försök? Jo, att: "isolering av yngre chimpansungar kan medföra tydliga beteendeförändringar", och såklart att ytterligare forskning på området krävs.
Varför krävs ytterligare forskning? Om man tar en liten unge från sin mamma och sen slänger den i en isoleringscell så kan väl vem som helst förstå att den får beteendestörningar? Det tycker man ju inte behöver testas på djur.
Tomma burar.
Jag har precis läst färdigt dom sista raderna i Tomma Burar (Tom Regan, 2009)
I denna bok bjuder Tom Regan (professor emeritus i filosofi vid North Caroline State University) inte på några filosofiska djupdykningar. Men för den sakens skull är inte filosofisk diskussion utesluten.
Tom Regan skriver i andra delen av boken om vad rättigheter egentligen är och vem som är tillskriven dem; och varför någon är tillskriven dessa rättigheter.
Jag sitter ömsom med tårar i ögonen, ömsom med rent raseri i ögonen när jag läser vissa sidor i boken.
Tom Regan har inte alltid varit vegan och djurrättsförespråkare. I sin ungdom jobbade han både som styckare och köpte minkhatt till sin fru. Han är vad han kallar för "bökare" (till vilka denna bok är dedikerad). Med bökare menar han att han är en sådan person som inte direkt var villig att medge att icke mänskliga djur har rättigheter, eller ändra sin livsstil så radikalt det betyder att bli vegan, utan behövde bevis för att icke-mänskliga djur faktiskt har samma rättigheter som du och jag.
Tom har varit och besökt ett flertal större och mindre slakterier, för att verkligen bevittna de grymheter som människor utsätter sina icke-mänskliga likar för. Han berättar inte djupt ingående om alla delar av människans tyranni av djur, utan väljer istället att gå lite djupare i vissa aspekter. Dessa aspekter innefattar: Djur som mat, djur som kläder, djur som underhållning och djur som verktyg (bl.a i forskning).
Med svidande sarkasm visar Tom på hur de djurutnyttjande industriernas retorik går rakt emot vad de faktiskt gör. Han återgår hela tiden till den (som han kallar det) "bortkopplade grundtesen". Med det menas att dom djurutnyttjande industriernas retorik och lagar säger att de behandlar djuren de har hand om humant och med tillbörig respekt för deras välfärd; medans de gång på gång på gång gör den direkta motsatsen.
Han skriver om djur som dödas innan dom ens blivit födda, för att bli till ullkappor; om djur som blir förblindade, förlamade, stympade och flådda levande.
Många av sidorna i boken gör ont ända in i själen att läsa, men jag tror att det är nödvändig läsning. Jag anser att man inte till fullo kan finna den motivation som krävs för försöka att nå ett samhälle fritt från djurförtryck om man inte vet hur djuren faktiskt har det. Man vet ju att djur far väldigt illa i klorna på den djurutnyttjande industrin, men man kan nog inte i sin vildaste fantasi tänka sig hur illa dom faktiskt far för ens man läst böcker som denna. Böcker som denna ger iallafall mej motivation till att bli än mer aktiv i mitt arbete som djurrättsförespråkare.
Men trots alla hemskheter som begås mot djuren så är inte djurrättsförespråkare nödvändigtvis misanpropiska pessimister. För att citera några rader ur boken: "Djurrättsrörelsen skapar inte optimistiska människor. Det är snarare så att optimistiska människor måste skapa djurrättsrörelsen. Vi som är djurrättsförespråkare behöver bidra med en positiv attityd till rörelsen. Människor som inte tror på det goda i mänskligheten, människor som är tomma på hopp för en bättre framtid för djuren, människor som är oförmögna att se kampen i ett längre perspektiv - dessa människor orkar inte länge... För engagerade djurrättsförespråkare är kampen ett livslångt engagemang. För oss engagerade djurrättsförespråkare är det vi ger av vår tid och våra förmågor inte hopplöst."
Denna bok är absolut värd att läsa. Oavsett om man tidigare har läst böcker om djurrätt; om man är vegan, vegetarian eller blandkostare, så är denna bok väldigt nyttig (om inte nödvändig) att läsa.
För att avsluta med Tom´s ord: Det som behövs är inte större burar, det är tomma burar!
Boken finns att köpa på Djurens rätt´s hemsida: http://www.djurensratt.se/portal/page/portal/djurens_ratt/webbshop/produkter/bocker-etik
Det går även bra att köpa den från andra sidor. ISBN nr: 978-91-978086-0-6
I denna bok bjuder Tom Regan (professor emeritus i filosofi vid North Caroline State University) inte på några filosofiska djupdykningar. Men för den sakens skull är inte filosofisk diskussion utesluten.
Tom Regan skriver i andra delen av boken om vad rättigheter egentligen är och vem som är tillskriven dem; och varför någon är tillskriven dessa rättigheter.
Jag sitter ömsom med tårar i ögonen, ömsom med rent raseri i ögonen när jag läser vissa sidor i boken.
Tom Regan har inte alltid varit vegan och djurrättsförespråkare. I sin ungdom jobbade han både som styckare och köpte minkhatt till sin fru. Han är vad han kallar för "bökare" (till vilka denna bok är dedikerad). Med bökare menar han att han är en sådan person som inte direkt var villig att medge att icke mänskliga djur har rättigheter, eller ändra sin livsstil så radikalt det betyder att bli vegan, utan behövde bevis för att icke-mänskliga djur faktiskt har samma rättigheter som du och jag.
Tom har varit och besökt ett flertal större och mindre slakterier, för att verkligen bevittna de grymheter som människor utsätter sina icke-mänskliga likar för. Han berättar inte djupt ingående om alla delar av människans tyranni av djur, utan väljer istället att gå lite djupare i vissa aspekter. Dessa aspekter innefattar: Djur som mat, djur som kläder, djur som underhållning och djur som verktyg (bl.a i forskning).
Med svidande sarkasm visar Tom på hur de djurutnyttjande industriernas retorik går rakt emot vad de faktiskt gör. Han återgår hela tiden till den (som han kallar det) "bortkopplade grundtesen". Med det menas att dom djurutnyttjande industriernas retorik och lagar säger att de behandlar djuren de har hand om humant och med tillbörig respekt för deras välfärd; medans de gång på gång på gång gör den direkta motsatsen.
Han skriver om djur som dödas innan dom ens blivit födda, för att bli till ullkappor; om djur som blir förblindade, förlamade, stympade och flådda levande.
Många av sidorna i boken gör ont ända in i själen att läsa, men jag tror att det är nödvändig läsning. Jag anser att man inte till fullo kan finna den motivation som krävs för försöka att nå ett samhälle fritt från djurförtryck om man inte vet hur djuren faktiskt har det. Man vet ju att djur far väldigt illa i klorna på den djurutnyttjande industrin, men man kan nog inte i sin vildaste fantasi tänka sig hur illa dom faktiskt far för ens man läst böcker som denna. Böcker som denna ger iallafall mej motivation till att bli än mer aktiv i mitt arbete som djurrättsförespråkare.
Men trots alla hemskheter som begås mot djuren så är inte djurrättsförespråkare nödvändigtvis misanpropiska pessimister. För att citera några rader ur boken: "Djurrättsrörelsen skapar inte optimistiska människor. Det är snarare så att optimistiska människor måste skapa djurrättsrörelsen. Vi som är djurrättsförespråkare behöver bidra med en positiv attityd till rörelsen. Människor som inte tror på det goda i mänskligheten, människor som är tomma på hopp för en bättre framtid för djuren, människor som är oförmögna att se kampen i ett längre perspektiv - dessa människor orkar inte länge... För engagerade djurrättsförespråkare är kampen ett livslångt engagemang. För oss engagerade djurrättsförespråkare är det vi ger av vår tid och våra förmågor inte hopplöst."
Denna bok är absolut värd att läsa. Oavsett om man tidigare har läst böcker om djurrätt; om man är vegan, vegetarian eller blandkostare, så är denna bok väldigt nyttig (om inte nödvändig) att läsa.
För att avsluta med Tom´s ord: Det som behövs är inte större burar, det är tomma burar!
Boken finns att köpa på Djurens rätt´s hemsida: http://www.djurensratt.se/portal/page/portal/djurens_ratt/webbshop/produkter/bocker-etik
Det går även bra att köpa den från andra sidor. ISBN nr: 978-91-978086-0-6
måndag 13 juni 2011
Forts. Tänkvärt om ull.
Slipning eller kapning av tänderna anses av ranchägarna förlänga fårens liv.
Förutom mulesing och tandslipning åsamkas fåren även stor smärta och utsatts för stor grymhet genom kastrering, öronmärkning (för identifiering) och svanskupering.
Kastrering sker oftast på ett av följande tre sätt: med hjälp av kniv (skär upp pungen och avlägsnar testiklar och sädesledare), med hjälp av en gummiring som stramar åt runt pungen, eller med hjälp av ett föremål som krossar sädesledaren.
Allt detta grymma övervåld sker, som sagt, utan varesej bedövning eller smärtstillande efter proceduren.
Detta är väldigt värt att tänka på nästa gång du köper ull. Genom att köpa ull, oavsett om den kommer från merinofåren eller inte, leder direkt eller indirekt till att den industri som begår detta oförlåtliga övervåld kan fortsätta med det.
Vi måste stå upp för dom röstlösa! Vi måste sluta köpa ull! Vi måste börja tänka på konsekvenserna av vårt handlande.
För kom ihåg: alla är en.
Förutom mulesing och tandslipning åsamkas fåren även stor smärta och utsatts för stor grymhet genom kastrering, öronmärkning (för identifiering) och svanskupering.
Kastrering sker oftast på ett av följande tre sätt: med hjälp av kniv (skär upp pungen och avlägsnar testiklar och sädesledare), med hjälp av en gummiring som stramar åt runt pungen, eller med hjälp av ett föremål som krossar sädesledaren.
Allt detta grymma övervåld sker, som sagt, utan varesej bedövning eller smärtstillande efter proceduren.
Detta är väldigt värt att tänka på nästa gång du köper ull. Genom att köpa ull, oavsett om den kommer från merinofåren eller inte, leder direkt eller indirekt till att den industri som begår detta oförlåtliga övervåld kan fortsätta med det.
Vi måste stå upp för dom röstlösa! Vi måste sluta köpa ull! Vi måste börja tänka på konsekvenserna av vårt handlande.
För kom ihåg: alla är en.
söndag 12 juni 2011
Tänkvärt om ull.
För dom flesta människor är ull en given vara. Kanske en tröja, ett par sockar, ett par vantar, osv. Vi utgår gärna ifrån att ullen kommer från glada får som skuttar runt på en äng dagarna i ända och lever ett liv fyllt av kärlek och omtanke. Men för Merinofåren kunde tidigare nämnda scenario inte vara mycket längre från verkligheten.
"Tack vare" Merinofåren behöver inte ullindustrins ekonomer inte längre klia sej i huvudet och tänka: "Hur ska vi få ut mer ull från fåren? Vi måste ju kunna få in mer pengar på dom här fåren."
Merinofåren har genom generation efter generation av selektiv avel fått en ryknig hud, istället för en slät hud som vanliga får har. Och rynkig hud medför ju större hudyta på vilken det kan växa mer ull= Större profit per får.
Deras skrynkliga hud kanske är bra för ranchägarna, men medför väldiga problem för fåren. I vecken ("rynkorna") runt könet och ändtarmsöppningen samlas urin och avföring, vilket utgör en utmärkt miljö för spyflugor att lägga sina ägg. När äggen kläcks måste ju fluglarverna ha någonting att leva på. Vilken tur att dom föddes på ett får, då kan dom ju börja äta med en gång. Djuren kan dö av förlust på blodproteiner och vätskor, pga fluglarvsinvationen, efter bara några dagar.
Men dom underfundiga ranchägarna har kommit på svaret till hur dom ska bli av med larvinvationerna. Dom tar helt sonika och skär bort en stor bit av huden runt könsorganet och ändtarmsöppningen, vilket också tar bort rynkorna. Problem solved, kan man tycka. Men dom öppna såren tar flera veckor att läka, och är också dom en ideal miljö för flugorna att lägga sina ägg. Denna metod kallas "mulesing", efter en australiensisk ranchägare vid namn J. H. W. Mules. Mulesing sker utan bedövning och utan smärtstillande efter ingreppet.
Mulesing är inte det enda sättet ranchägarna plågar sina får. Även tandslipning är vanligt. Detta gör dom genom att ta slip- eller kapskivor och antingen slipa ner tänderna till stumpar eller kapa dom i linje med käken. Detta blottlägger tandnerverna, vilket medför otrolig smärta.
Forts. följer..
"Tack vare" Merinofåren behöver inte ullindustrins ekonomer inte längre klia sej i huvudet och tänka: "Hur ska vi få ut mer ull från fåren? Vi måste ju kunna få in mer pengar på dom här fåren."
Merinofåren har genom generation efter generation av selektiv avel fått en ryknig hud, istället för en slät hud som vanliga får har. Och rynkig hud medför ju större hudyta på vilken det kan växa mer ull= Större profit per får.
Deras skrynkliga hud kanske är bra för ranchägarna, men medför väldiga problem för fåren. I vecken ("rynkorna") runt könet och ändtarmsöppningen samlas urin och avföring, vilket utgör en utmärkt miljö för spyflugor att lägga sina ägg. När äggen kläcks måste ju fluglarverna ha någonting att leva på. Vilken tur att dom föddes på ett får, då kan dom ju börja äta med en gång. Djuren kan dö av förlust på blodproteiner och vätskor, pga fluglarvsinvationen, efter bara några dagar.
Men dom underfundiga ranchägarna har kommit på svaret till hur dom ska bli av med larvinvationerna. Dom tar helt sonika och skär bort en stor bit av huden runt könsorganet och ändtarmsöppningen, vilket också tar bort rynkorna. Problem solved, kan man tycka. Men dom öppna såren tar flera veckor att läka, och är också dom en ideal miljö för flugorna att lägga sina ägg. Denna metod kallas "mulesing", efter en australiensisk ranchägare vid namn J. H. W. Mules. Mulesing sker utan bedövning och utan smärtstillande efter ingreppet.
Mulesing är inte det enda sättet ranchägarna plågar sina får. Även tandslipning är vanligt. Detta gör dom genom att ta slip- eller kapskivor och antingen slipa ner tänderna till stumpar eller kapa dom i linje med käken. Detta blottlägger tandnerverna, vilket medför otrolig smärta.
Forts. följer..
fredag 10 juni 2011
Alla är en.
Ända sedan jag bestämde mej för att bli vegetarian, och sedan vegan har jag skanderat att 'Djur har rättigheter', 'Djur är inte mat', 'Djur är inte kläder', osv. Men jag har inte riktigt tänkt på vad just dessa rättigheter betyder. Eller varför dom finns till. Har djur verkligen rätt att inte bli mat, kläder, eller rätt att inte bli utsatta för djurförsök och andra sorters förtryck?
När jag funderar över alla dessa frågor så kan jag inte komma fram till ett annat svar än: Ja, dom har faktiskt rättigheter. Men varför har dom rättigheter? Varför har du och jag något som kallas 'mänskliga rättigheter'?
Man kan göra det väldigt enkelt för sej och besvara frågorna med att åberopa jämlikhetsprincipen: Alla är en, ingen kan vara mer än just en. Jag är en, du är en, en gris är en, en stare är en. Det svaret borde räcka för att besvara i princip alla frågor gällande varför djur och människor borde ha rättigheter. Du är en och inte mer, alltså kan du inte träda över min rätt att vara en. Med andra ord får du inte göra mej till slav eller vara, lika lite som vi får göra grisar till slavar och varor.
En minst lika viktig sak att ta upp gällande icke-mänskliga och mänskliga djurs rättigheter är: Är dom livssubjekt? Alla djur, mänskliga som icke-mänskliga har ett förflutet, en framtid; kan känna lycka och olycka, smärta och njutning. Jag vet att många, efter att läst detta inlägg, spelar dumma och tänker: "Men växter borde ju också räknas som en, varför ska vi inte tillskriva dom samma rättigheter som man söker tillskriva icke-mänskliga djur?". Men det som skiljer just växter och djur åt är just att djur är livssubjekt. Djur har ett medvetet förflutet, en medveten framtid, bröder, systrar, mödrar och fäder. Djur kan känna lycka, olycka, smärta, njutning.
Bara för att djuren inte kan uttrycka i tal eller skrift hur dom känner, skulle det ge oss rätt till att göra som vi vill med dom? Med ett sådant resonemang kan man ju utan vidare eftertanke utföra experiment på t.ex. spädbarn i medicint syfte. Eller varför inte äta spädbarn? Dom kan inte uttrycka sitt lidande eller sin lycka i varken tal eller skrift, men ändå anser alla att dom har rättigheter lika mycket som en vuxen människa har rättigheter. Därmed är det enda logiska att även anse att djur har dessa rättigheter. Vi ser på ett barn att det har ont genom att det kanske skriker, vrider sej och försöker komma bort från smärtan. Likadant beteende kan observeras hos icke-mänskliga djur. Dessa argument ensamma (t.o.m. om man bortser från jämlikhetsprincipen) borde vara mer än nog för att förstå varför icke-mänskliga djur har lika mycket rätt att behandlas med varsamhet och respekt som alla vi mänskliga djur.
Man kan även förklara våra rättigheter (mänskliga djurs som icke-mäniskliga djurs) på andra sätt. Som Tom Regan så bra förklarar det så fungerar våra rättigheter som en 'Tillträde förbjudet'-skylt. Men vad är det skylten förbjuder? Den förbjuder andra att skada oss, ta våra liv, etc. Den förbjuder också andra att inkräkta på våran valfrihet.
Våra 'Tillträde förbjudet'-skylt skyddar våra viktigaste tillhörigheter; vårt liv, vår frihet och vår kroppsliga integritet.
Vad menas då med detta? Jo, att ingen har rätt att utnyttja/skada min kropp, min själ eller bestämma över vad jag ska företa mej; och detta förutsätter såklart att jag inte har rätt att utnyttja/skada andras kropp och själ eller bestämma över vad andra ska företa sej. Alla är en, alltid endast en.
Men hur ska vi då göra för att ta hänsyn till våra medvarelsers rättigheter? Det är faktiskt väldigt enkelt.
Respekt. Att behandla varandra med respekt. Den respekt som vi alla är tillskrivna i och med att vi alla är just en.
Om vi förslavar djur, dödar djur, forskar på djur, gör kläder av djur, osv, visar vi inte den grundläggande respekt som varje varelse automatiskt är tillskriven. Detsamma gäller t.ex. chefer som styr och ställer över sina löneslavande anställda; dom visar inte sina "anställda" den respekt som vi alla är tillskrivna.
Vem är det då som ger oss dessa rättigheter? Mitt bästa svar för tillfället är att det faktiskt bara är så. Alla är en, ingen kan vara mer än just en.
När jag funderar över alla dessa frågor så kan jag inte komma fram till ett annat svar än: Ja, dom har faktiskt rättigheter. Men varför har dom rättigheter? Varför har du och jag något som kallas 'mänskliga rättigheter'?
Man kan göra det väldigt enkelt för sej och besvara frågorna med att åberopa jämlikhetsprincipen: Alla är en, ingen kan vara mer än just en. Jag är en, du är en, en gris är en, en stare är en. Det svaret borde räcka för att besvara i princip alla frågor gällande varför djur och människor borde ha rättigheter. Du är en och inte mer, alltså kan du inte träda över min rätt att vara en. Med andra ord får du inte göra mej till slav eller vara, lika lite som vi får göra grisar till slavar och varor.
En minst lika viktig sak att ta upp gällande icke-mänskliga och mänskliga djurs rättigheter är: Är dom livssubjekt? Alla djur, mänskliga som icke-mänskliga har ett förflutet, en framtid; kan känna lycka och olycka, smärta och njutning. Jag vet att många, efter att läst detta inlägg, spelar dumma och tänker: "Men växter borde ju också räknas som en, varför ska vi inte tillskriva dom samma rättigheter som man söker tillskriva icke-mänskliga djur?". Men det som skiljer just växter och djur åt är just att djur är livssubjekt. Djur har ett medvetet förflutet, en medveten framtid, bröder, systrar, mödrar och fäder. Djur kan känna lycka, olycka, smärta, njutning.
Bara för att djuren inte kan uttrycka i tal eller skrift hur dom känner, skulle det ge oss rätt till att göra som vi vill med dom? Med ett sådant resonemang kan man ju utan vidare eftertanke utföra experiment på t.ex. spädbarn i medicint syfte. Eller varför inte äta spädbarn? Dom kan inte uttrycka sitt lidande eller sin lycka i varken tal eller skrift, men ändå anser alla att dom har rättigheter lika mycket som en vuxen människa har rättigheter. Därmed är det enda logiska att även anse att djur har dessa rättigheter. Vi ser på ett barn att det har ont genom att det kanske skriker, vrider sej och försöker komma bort från smärtan. Likadant beteende kan observeras hos icke-mänskliga djur. Dessa argument ensamma (t.o.m. om man bortser från jämlikhetsprincipen) borde vara mer än nog för att förstå varför icke-mänskliga djur har lika mycket rätt att behandlas med varsamhet och respekt som alla vi mänskliga djur.
Man kan även förklara våra rättigheter (mänskliga djurs som icke-mäniskliga djurs) på andra sätt. Som Tom Regan så bra förklarar det så fungerar våra rättigheter som en 'Tillträde förbjudet'-skylt. Men vad är det skylten förbjuder? Den förbjuder andra att skada oss, ta våra liv, etc. Den förbjuder också andra att inkräkta på våran valfrihet.
Våra 'Tillträde förbjudet'-skylt skyddar våra viktigaste tillhörigheter; vårt liv, vår frihet och vår kroppsliga integritet.
Vad menas då med detta? Jo, att ingen har rätt att utnyttja/skada min kropp, min själ eller bestämma över vad jag ska företa mej; och detta förutsätter såklart att jag inte har rätt att utnyttja/skada andras kropp och själ eller bestämma över vad andra ska företa sej. Alla är en, alltid endast en.
Men hur ska vi då göra för att ta hänsyn till våra medvarelsers rättigheter? Det är faktiskt väldigt enkelt.
Respekt. Att behandla varandra med respekt. Den respekt som vi alla är tillskrivna i och med att vi alla är just en.
Om vi förslavar djur, dödar djur, forskar på djur, gör kläder av djur, osv, visar vi inte den grundläggande respekt som varje varelse automatiskt är tillskriven. Detsamma gäller t.ex. chefer som styr och ställer över sina löneslavande anställda; dom visar inte sina "anställda" den respekt som vi alla är tillskrivna.
Vem är det då som ger oss dessa rättigheter? Mitt bästa svar för tillfället är att det faktiskt bara är så. Alla är en, ingen kan vara mer än just en.
Varför ska vi bry oss om dom ickemänskliga djuren och inte bara människor?
För att fatta mej kort, inspirerad av ett citat av filosofen Jeremy Bentham i boken Djurens frigörelse (Peter Singer, 1975): "Den dag kan komma då övriga djur må erhålla de rättigheter som aldrig skulle kunnat undanhållas dem på annat sätt än genom tyranni. Fransmännen har redan upptäckt att hudens svärta inte utgör skäl att utan gottgörelse utlämna en människa till en plågoandes godtycke. En dag kanske det inses att antalet ben, hudens behåring eller avsaknaden av os sacrum (korsbenet) är lika otillräckliga skäl att utlämna en förnimmande varelse till samma öde. Vad skulle annars kunna känneteckna den oöverstigliga gränsen? Är det förmågan att tänka förnuftigt eller kanske förmågan att diskutera? Men en vuxen häst eller hund är ett ojämförligt mer rationellt liksom mer kommunicerbart djur än ett barn på en dag, en vecka eller t.o.m en månads ålder. Men anta att de vore annorlunda, vad skulle det spela för roll? Frågan är inte: Kan de kommunicera?, ej heller: Kan de tala? utan: Kan de lida?"
Man ska självklart ta i beaktande att detta skrevs ned av Jeremy Bentham vid en tid då svarta slavar precis hade frigivits av fransmännen men i dom brittiska kolonierna fortfarande behandlades som vi idag behandlar djur. Året var 1789.
Man ska självklart ta i beaktande att detta skrevs ned av Jeremy Bentham vid en tid då svarta slavar precis hade frigivits av fransmännen men i dom brittiska kolonierna fortfarande behandlades som vi idag behandlar djur. Året var 1789.
Djurrätt - det nödvändiga alternativet
Med den här bloggen hade jag tänkt försöka skänka lite information om just djurrätt, vegansk kosthållning, etc, såväl som både inspirera nuvarande blandkostare att ändra till en vegansk/vegetarisk sådan, och inspirera dom som redan nu har en vegansk/vegetarisk kosthållning och livsstil.
Jag kommer även göra recensioner av böcker som rör djurrätt, djuretik och moralfilosofi (gällande djurrätt).
Det kommer även att komma upp information om kommande händelser inom frigörelse-/djurrättsrörelsen.
Hoppas att många kommer hitta hit och att bloggen leder till mycket diskussion, debatt och inspiration.
Ha det fint alla!
Jag kommer även göra recensioner av böcker som rör djurrätt, djuretik och moralfilosofi (gällande djurrätt).
Det kommer även att komma upp information om kommande händelser inom frigörelse-/djurrättsrörelsen.
Hoppas att många kommer hitta hit och att bloggen leder till mycket diskussion, debatt och inspiration.
Ha det fint alla!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)