Kalvkött förknippas ofta med lite "finare" resturanger och butikskedjor, och den som vill köpa en bit mört, ljust kalvkött får vara redo att betala stora pengar för det. Men de som betalar det allra högsta priset är självklart kalvarna.
Kalvarna som blir till "delikat", mört och ljust kött på någon högbeställd persons tallrik kommer allt som oftast från mjölkkor, alltså kor inom mjölkindustrin. Kor inom mjölkindustrin, precis som alla andra djur, måste kalva för att producera mjölk, eftersom mjölken som kommer ju faktiskt inte är till för människor att dricka, utan för kalven. För att kor ständigt ska producera mjölk som "bonden" ska kunna tjäna pengar på måste kon tvångsbefruktas, antingen genom artificiell incimination, eller genom att en tjur tas in för att befrukta henne. De kvigkalvar som den våldtagna kon föder tas ganska snart från sin mamma för att födas upp i en annan anläggning, för att sedan få tillbringa sitt liv som mjölkko, och även hon bli tvångsbefruktad och mjölkad flera gånger om dagen, precis som sin mor (mer om mjölkkor kommer i ett annat inlägg). De tjurkalvar som föds går däremot ett annat öde till mötes (jag menar absolut inte att förringa den hemska situation som kvigkalvar tvingas in i); vissa av dem går direkt till utfodringsanläggningar där de matas med alldeles för mycket (och fel) mat, som kan innehålla både tillväxthormon och antibiotika, för att sedan, när de nåt önskad storlek och vikt, skickas till slakteriet; vissa andra kalvar däremot går ett öde av ribbgolv och ständig anemi till mötes; slaktkalvarnas öde.
De kalvar som inte åker vidare till utfodringsläggningar blir skickade till andra ställen, där de ska nå en så hög vikt så snabbt som möjligt, med minsta möjliga tillgång till motion och minsta möjliga järnintag.
Man ger kalven så lite järn som möjligt för att något snille har kommit underfund med att det är "fint" med kött som är ljust och kommer från kalvar som inte bildat så mycket muskler, så att köttet är så mört som bara möjligt.
Kalven som normalt sett hade fått i sig järn genom att äta gräs och annat foder som nötdjur vanligtvis äter tvingas till ett liv där kosten är mycket noga uträknad för att bara ge så lite järn som behövs för att kalven ska överleva tills den nått den önskade vikten (om ens det). Detta tar sig olika former av uttryck, både i att det finns ett specialdesignat kalvfoder för kalvar som ska gå till slakt innan vuxen ålder, men även i hur kalven lever.
Eftersom motion ofta är strängligen förbjudet för kalvarna så lever de i bås som bara är lite större än deras egen kropp. Men eftersom de inte ska kunna få i sig järn utöver det de får i sig från sin specialkost så är båsen gjorda av trä; det är rekommenderat att inget som kalven kan komma att slicka på får vara gjort av järn, då det kan få köttet att få mer röd färg än vad som anses önskvärt och blir därmed mindre dyrsålt. Det finns även en anledning till att båsen inte "bör" vara mycket större än kalven själv, eftersom att kalven kan, om den hade haft frihet till att göra så, slicka på de ribborna i båset som den urinerat på, för att få i sig järnet som går ut ur urinen. I anläggningar där kalven tillåts att kunna vända sig om så kan detta vara en direkt hälsorisk för kalven, då den i sina försök att slicka i sig det lilla järn som finns i urinen lätt kan få i sig sin egen avföring, vilket kan göra den väldigt sjuk. Kort sagt, allt järn kalven skulle kunna slicka i sig går bort.
Båsens golv är, likt golvet hos burhöns och illrar, är gjort så att djurets avföring och urin lätt ska kunna spolas bort. Men istället för att använda sig av nät, vilket är fallet för höns och illrar, använder man sig av ribbor liknande de som fungerar som båsets väggar. Detta är otroligt obekvämt för kalven att stå på, och det gör ont att både stå upp och ligga ned. Båsets lilla storlek gör det även omöjligt för kalven att ligga naturligt. Ribborna som utgör golvet gör att kalven kan få svåra problem med både klövar och knän, och liknar i mångt och mycket (förutom avståndet mellan ribborna) de ribbor man lägger ut när en väg går igenom en kohage.
Jag inser nu att detta inlägget kommer bli mycket långt, så jag gör en dags paus här och fortsätter i ett nytt inlägg imorgon, så man hinner läsa och smälta all text.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar